Fantastiskt KAOS
- Har Man, fyra barn och hus. Det är för mycket men ändå underbart...Redan dagen före kände vi att det höll på att komma smygande. Inget kändes roligt eller lönande. När föräldraparet inte hade något barn att skälla på, något bråk att reda ut eller något bord att torka så blängde vi på varandra. Vilket skitliv... Hur mycket som helst att göra som ändå kommer att vara som ogjort inom en kvart. Vi höll på att bli kraftigt hembrända (ett mycket talande, hemsnickrat uttryck som Malin myntat). Allvarligt talat, ingenting kan nöta ut ens mentala hälsa så som hemarbete. Det är osynligt, mördande tråkigt och märks som bekant bara när man INTE gjort det. Sisyfosarbete skrev hon Simone De Bouviar, för 50 år sedan. Att sanera vår diskbänk känns som att släpa upp en sten på berget och börja om igen, igen och igen. Det är svårt att gå från att vara en världsförbättrare till att bli en hemförvaltare. Vår taktik är att dela på allt idiotarbete, att blunda och ibland flykt. Nu hade vi fått kramp i ögonen av allt blundande, dags för flykt.
Lufta Camping med några bassänger samt brorsan med fru och barn saliggjorde vår dag. En viktig ingrediens i den trevliga utflykten var naturligtvis mat som vi inte lagade själva. Också viktigt att vi satt ute och inte behövde ha dåligt samvete när vi spillde ut en halvliter juice. Lite minigolf på det. Alla spelade efter sin förmåga och var nöjda med det, jag och sambon lät min bror vinna, eh... Glass och en badomgång till för att skölja bort glassen. Vid hemfärden var alla rena och trötta men ,mycket nöjda med dagen. Väl hemkommna så är vi inte lika brydda över att det fortfarande hänger kvar serpentiner från veckans barnkalas x2, lillebror och lillasyster älskar dem så de får nog sitta uppe ett tag till. Hurra för vår lyckade flykt. Vi har klarat oss från att bli hembrända men det var på håret. Det är lätt att vika tvätt med ett leende på läpparna när man har haft roligt. Jenny
Alla har vi väl längtat till semestern. Åh vad mysigt, äntligen är den här. Vi ska umgås med varandra, slappna av, vara lättklädda, bara göra det vi vill och ta det lugnt. Sanningen är att dessa nyss beskrivna tillstånd bara inträffar under nanosekunder i vår familj. Det enda som är sant är att vi gärna är lättklädda, det blir mindre tvätt då. Ibland har vi jättemysigt, det är sant och då gäller det att toknjuta för inom kort har någon börjat bråka, skrubbat upp knäna eller tagit sig en ordentlig tugga ur galltvålen. Varenda utflykt som är längre än till postlådan innehåller både flip och flop ögonblick. Man blir en jävel på att njuta av de goda stunderna och helt enkelt förtränga de dåliga, annars skulle man aldrig åka någonstans. Man kan lätt säga att det kan vara gräsligt men det blir oerhört sällan tråkigt.
Ett fenomen som jag har funderat på är att folk och även vi får för sig att leva enkelt på semestern. Man har DVD, micro, diskmaskin, tvättmaskin, välfungerande badrum, osv och sen överger man allt detta för att åka iväg någonstans i pyttestuga med brunn och vedeldning för att vara lediga. Fantastiskt, på vilket sätt blir det enkelt kan man ju undra. Våra morföräldrar som levt så skakar på huvudet, de älskar sina element, elvispar och lampor. Det finns ju faktiskt en möjlighet att stanna hemma och slå av varmvattnet, bosätta sig i vardagsrummet allihop och anlägga ett provisoriskt utedass. Då behöver man dessutom aldrig skrika -Om ni inte slutar bråka så packar vi ihop och åker hem. Vad som talar för semester på det "enkla" sättet någon annanstans är att man inte har en hysterisk massa jobb som flåsar en i nacken. Det är nämligen onödigt att ens tänka på att röja i källaren när man inte är hemma. Så vi fortsätter med det "enkla" livet, även om i alla fall undertecknad hatar disk passionerat.
En arbetskompis var förbi för någon dag sedan. Hon är duktig på att ta kort och skulle fota barnen. Det (och en och annan händelse till) har fått mig att börja se mitt arbete i en ny dager. Under den en och en halva timmen som hon var där försökte vi prata lite ibland. Under tiden plockade jag vinbär och smultron med lillan. Knöt ca 30 vattenballonger med tillhörande diskussion om vilka man får kasta på. Pratade med sexåringarna när de plockade blommor. Gick runt med lillan. Bröt ett stortjafs genom att bära in storasyster och ha en jättediskussion med henne om att man inte får slita av någon grejer. Hjälpte lillebror ut med "motorcykeln".Bjöd på fika, räddade kompisens dyra kamera undan lillebror. Såg till att barnen fick kakor. Bytte på lillan, samt försökte samla ihop de fyra barnen (getterna) för att de sen skulle sitta stilla, titta åt rätt håll, och inte grimaschera, allihop på samma kort. När hon åkt inser jag att det är så våra lugna semester dagar ser ut. Eftersom jag inte har några planer på att ge bloggadressen till chefen så kan jag säga att det blir aldrig så här mycket på jobbet. Det ska bli skönt att komma på jobbet och vila upp sig inför nästa semester. Jenny
Trevlig fest på gatan nedanför. Mormor och morfar är vidtalade och sköter gärna, det är inte många som åtar sig ett sådant uppdrag, 4 barn är ingen baggis att få i säng. Heder åt dom. Trevligt var det, tills kvart i tolv, telefonen ringde och det var dags för kon att komma hem till båset. Sambon blev kvar, jag kastade mig på cykeln och for hem. Tänkte att jag skulle komma tillbaka en liten sväng på sisådär 20- 30 minuter för hon brukar vara synnerligen effektiv. Tji fick jag. När lillasyster hade fått tag på sitt byte släppte hon ogärna taget. Amning, knöla runt i sängen, amning, sätta sig upp i sängen, amning, ligga och sparka på mamma en stund, sova en halv minut, mamma försöker smita, slå upp ögonen, sätta sig upp i sängen, stänga ögonen och gny, tystna och slå upp ögonen, amning, knöla runt osv osv. I en timme och en kvart. Barnvakterna hade åkt hem och bitterheten slog sina klor i mig. Livet är orättvist, varför ska jag jämt amma, är det inte sambons tur snart? Jag hade inte tänkt vara på festen så länge till men en liten stund och jag hade gärna bytt ett par ord till med värdparet.
Egentligen handlar det inte om just den här festen, jag hade redan hunnit ha trevligt, det är bara själva grejen, att inte få bestämma själv när man ska hem och dessutom känns det som om jag ägnat timmar, dagar, veckor, månader, ja ÅR åt att ligga och titta på barn som inte vill sova. Att söva barn är det värsta jag vet näst efter att torka bord. Bästa sättet att få ett barn klarvaket är att önska att det ska sova. Vill man dessutom ha en knölig unge som det tar evigheter att söva så ska man tänka "du måste sova och det nu". Vår äldsta har varit svårsövd från dag 1. Han skrek som en pinad gris så fort han skulle sova, i alla sängar och i vagnen. Ett under att ingen ringde soc när vi skulle promenera honom till sömns eftersom det lät som om vi hade lagt honom på en spikmatta i vagnen, i 45 minuter en lyckad sövning. Han blev aldrig trött på det viset att han bara somnade. Som vi burit den grabben, vi har även försökt med 5 minutersmetoden i omgångar men det gick bara inte, vi höll på att bli nervklena eftersom barnskrik är en bra tortyrmetod och han gav sig inte. Den enda metod vi hittade var som sambon säger tjurigast vinner. Den går ut på att en förälder går in i sovrummet med barnet och kommer inte ut förrän barnet sover. Ibland förlorade man och då fick förälder nummer två kavla upp ärmarna. Vi låg brevid honom tills han var fem. På dagarna var detta barn en solstråle och det var därför som vi inte gav bort honom.
Om det är nära att jag och sambon går skilda vägar på morgonen så är kvällarna kritiska för barnen. De andra har varit lättare att söva men det är som om jag fått sövningsöverdoser. Jag blir helt galen när de ligger och klipper med ögonfransarna och liksom bara vägrar stänga ögonen. Jag får sån lust att skaka dom små oskyldiga liven som ligger där och muckar med mej. Jag gör det inte men känslan finns där. Sov unge SOV. Din mamma vill göra något annat än att ligga och glo på dig. Nämde jag förresten att lillebror har varit väldigt lättväckt? Oerhört opraktiskt att ha två storasyskon med tillhörande kompisar och vara lättväckt.
Så kommer vi till nätterna. Skulle någon tjuv reka hemma hos oss så finns det ingen tid på dygnet som alla garanterat sover. På nätterna är jag ett under av service. Sambon kan inte begripa hur man kan bli av med en kudde som man redan ligger på men jag vet. Ekvationen är enkel. Får jag välja mellan att sova om 1 minut eller 15 så tar jag 1 minut. Ta min kudde så knölar jag ihop något annat åt mig. De som vaknar får vad de vill om det inte är direkt hälsovådligt, bara de somnar om igen. Vatten, snorpapper, en traktor, min kudde, mitt täcke, inga problem, mamma fixar. Jag tjafsar inte med någon på nätterna. En natt försökte jag bryta min slavmentalitet och skrek TYST OCH SOV, varvid alla som kamperade i sängen vaknade, sambon gav mig en verkligt kärleksfull blick och det tog en evighet för alla att somna om.
Av samma anledning är jag inte heller så pålitlig på nätterna. Jag ljuger ihop fantastiskt trovärdiga historier för att få ungarna att sova. -Javisst, jag hörde också att något lät, det var Storebror som vände sig i sängen. -Har jag inte berättat för dig att den här lampan är en spökkfångare? Skulle dessa tjuvar ändå få för sig att gå i hos oss så finns alltså risken att jag skulle berätta att vi grävt ner våra värdesaker på sydsidan av den största stenen vid elljusspåret. Vid närmare eftertanke är det troligare att jag skulle berätta för dom vart vi har värdesakerna om de lovade att hålla käften och sticka sen men det behöver ni inte berätta för någon. Dags att sova, sambon har inte kommit hem än, de har säkert roligt. Imorgon ska lillasyster få bekanta sig med välling på natten och då blir det sambons problem... Jenny
Det är inte längre morgon, tack och lov, eftersom det är på morgnarna jag och sambon är närmast att separera. När två nattugglor skaffar barn blir resultatet nämligen inte automatiskt nattuggleavkomma. Det kan nämligen i olycksaliga fall bli så att barnen är oförskämt pigga på morgonen. Kan man dessutom inte ge sig vid sådär lagoma två så finns det ju alla chanser att någon är vaken och kräver föräldrarnas uppmärksamhet. Nå, jag ska inte beskriva vår morgon eftersom jag vägrar återuppleva den. Jag kan väl nämna att hödpunkten (bottennappet) var en sjö på parketten som inte var vatten.
Kvällen har däremot varit en höjdare (i stort sett). Vi har förmånen att bo i en stad med gratisfestival. Vi packade in våra fyra barn i bussen och åkte in, tidigt. Eftersom vi är lata så bestämde vi oss lite blixtsnabbt för att äta middag där. Varmkorv till hela bunten. Strålande tider, ingen matlagning, ingen bordstorkning, inget stökande, inget sopande och ingen disk. Föräldraparet log ikapp när vi alla var mätta. Vi såg lite band och var och matade ankor (det bästa enligt storasyster 6 år). Sen gick vi till en lekpark och roade oss kungligt medans pappa tittade på nåt rockigt. Här uppstod ett litet problem. Storebror 8 år blev kopiöst åksjuk av en snurrgrej så han kunde inte gå tillbaka, han blev liggande. Kris, lillan på ryggen och storasyster och lillebror liksom skapta för att tappas bort bland en miljon människor. Som tur var så hade jag med en kompis som kunde ta de andra barnen till lilla pappsen. Till slut lyckades storebror med pappas hjälp ta sig tillbaka till vår festivalfilt där han började lyfta på huvudet tack vare åksjuketugummi och pocorn och remmar.
Det klart man ångrar sig ibland, fyra ungar är ibland på tok för många men i kväll är inte en av de kvällarna när jag ångrar mig. Det blir alldeles varmt i mammahjärtat när jag ser 6 åringen och 3 åringen pyssla om sin kräksjuka storebror. Filt på fötterna? Något att dricka? De klappade honom, delade godisbitar och matade honom med popcorn så att han inte skulle behöva lyfta huvudet. När han blev bättre sa han, det är mysigt när ni pysslar om mig men nu är jag bättre så nu kan ni sluta. Vi var kvar ända tills vi kände att vi nått vår peak. Då åkte vi hem och nu sover alla på rosenörat. Nä, nu ska jag gå och städa pingisbordet. Ha, ha, ha jag skojar, jag ska smiska upp sambon i något spel och så ska vi prata om hur fantastiska vi och våra barn är. Jenny
Vaknar av att 3 åringen ligger och sover på mig, med min rumpa som huvudkudde. Jisses så tung han är, jag får ryggfel... På ena sidan har jag 8-åringen och den andra 6-åringen. Tätt, tätt, åh vad myyyysigt, NOT. 3-åringen börjar fara fram och tillbaka, över, under täcket och upp och ner längs min kropp. Han klappar och knådar mitt fläsk. Jippie. Åh, vad han myser, jag gör det inte. Jag vill skrika SLUTA, kanonhögt eller öva kast med stor 3-åring men det gör jag förstås inte. Jag sväljer, sätter mig upp och kramar honom och säger god morgon. Ett-åringen vaknar och är också jättelycklig. Hon vill kramas. Ett kramkrig bryter ut, vem kan krama mamma mest. Jag bestämmer mig för att kliva upp när de börjar tjuta och puttas. Hon är en hejare på att puttas vår lilla. Känner att jag inte vill ha så här mycket hudkontakt, jag vill sova själv. Sambon får sova mer, lönlöst att vara två grininga föräldrar när barnen är utvilade.
Suck, jag vill ha frukost men det är en bit kvar, bort med blöjor, snabb pottsittning och kläder. Storebror och storasyster vaknar. Storasyster har vaknat på fel sida. -MAMMA, vad har du gjort av mina kläder, jag vill ha klänning, min finaste. -Jag har inte tid att trassla om det nu, jag måste byta på lillasyster igen. Storebror och lillebror har börjat se på TV i stället för att klä på sig. Typiskt. Mitt tålamod börjar tryta. Det känns som om de driver gäck med mig. Varför ska det vara så svårt allting. Kan inte alla bara göra som jag vill liksom. Upptäcker en misstänkt "vattenfläck" i soffan. Gör luktprovet, det luktar inte pink åtminstone. Undrar hur f-n den kommit dit om det är vatten. Lämnar fläcken åt sitt öde. Hoppsan, lillebror är innovativ som vanligt. Han har öppnat frysen och hämtat ut två rostade mackor, upp på stolen och ner med mackorna i brödrosten. Allt gick bra, han hämtar grillvantarna för att ta upp mackorna när de är klara. Nu är det dags för frukost, äntligen. Måste sluta, lillebror säger att han har fyllt en hink med vatten. Det kan aldrig gå bra. Jenny
PS. Sambon vaknade just när jag höll på att skura upp vattnet. Jag spillde skurvatten på hans fötter. Jag fick bara en sån där mördarblick. Sen ramlade lillebror och slog sig rätt illa när han sprang på det blöta golvet. En ny dag kan börja. DS
Det där med ordningen har nästan blivit politik. När det ringer någon och vill hälsa på så säger jag att det går visst bra, bara ni inte förväntar er att vi tokstädar innan de kommer. Vi skaffade oss ett pingisbord och ställde det i vardagsrummet, vi spelade pingis, barnen spelade pingis och kompisar spelade pingis, jättekul. Sen började det bli så att den rena tvätten hamnade på bordet. Vi blev sämre och sämre på att sortera. Det blev typ, din nya klänning, sockar, kolla på pingisbordet. Nästa steg var att lite såna där "vet-inte-vad-vi-ska-göra-med-papper hamnade på pingisbordet och nu spelade ingen längre pingis eftersom man blev svettig bara av att stöka undan. I våras gjorde vi ett ryck, nu ska pingisbordet bort. Då fick den rena tvätten inte längre plats eftersom det låg så mycket papper och nästan färdiga halsband och trasiga småbilar på bordet. Vi gjorde ett jätteryck och stuvade undan halva bordet. Den andra halvan står kvar och det känns som om vi trivs med det. I förrgår hade vi besök och behövde röja i kökssoffan. Sagt och gjort, jag tog ihop bråten och la den i en hög på ja just det, pingisbordet och fick en massa tid över åt att umgås.
I såna här lägen är det superenkelt att skylla på att vi har fyra barn, dubbelt så många som genomsnittet och att det är därför vi har så stökigt men det är ärligt talat inte sant. Vi (i alla fall jag) har alltid haft det rörigt och ägnat ovanligt lite tid åt plockning och vanvettigt mycket tid åt att söka saker. Vi har skaffat oss små skåp för nycklar och plånböcker och det har underlättat avsevärt. När någon (sambon) hittar något viktigt så lägger man in det i vederbörandes skåp. Underbart... Oordningsfrågan kan vi nog leva med men det andra kaoset är svårartat.
I en familj med sex personer är min erfarenhet att det alltid är minst 1 av 6 som bangar ur på något sätt. Bråkar,skriker,gråter (oftast 6-åring), retas, kräks (statistiken säger 3-åring eller sambo), slåss, (vilket barn som helst) gnäller (8-åring) eller bara bryter ihop med spagettiben (1-åring). Själv är jag naturligtvis helt perfekt om det inte vore för att jag tokskriker åt barnen och får akta mig som ögat för att bli bitter. Jag tycker ju att jag är en klok kvinna i mina bästa år, hur kan jag då ha försatt mig i den här situationen. Gillar jag ens barn och sambosar? Trösten är att topplistan för vem som är mest puckad går runt. Om en bangar ur så finns det alltid någon som är solstråle och några som är mitt emellan. Man kan bli sams och säga förlåt till varandra och sen kan ett nytt fräscht bråk dyka upp. Är båda föräldrarna arga på ett barn kan ju alltid ett syskon trösta. Nu ska jag röja upp pingisbordet (jag skojar bara, jag har inte tid, jag ska prata med sambon och sen sova lite). Jenny
| Sida 10 av 10 Föregående |
