Då har vi till slut kvitterat ut vårt barn. Helt och alldeles på sant har vi bokstavligen kvitterat ut honom. Eller vi och vi, pappor är inte särskilt intressanta i sådana här sammanhang, men kängurumamman fick i alla fall rita en prydlig kråka längst ner på blankett efter blankett innan vi fick tillåtelse att packa in pojken i sina hoplånade paltor och köra in honom på BB för fotografering till webbisarna. Nu är han ju vår så nu får han äntligen räknas till de nyföddas skrara. Det kändes faktiskt helt obeskrivligt bra just det där med fotograferingen. Så bra att jag inte ens tänkte på det bisarra i att Joel äntrade förlossningsavdelningen för första gången i sitt liv. 54 dagar gammal. Sedan tack för oss och ha det så bra. Over and out. Sådär bara. Hade det varit en svulstig hollywoodproduktion hade kameran åkt med oss ut genom sjukhusportarna för att sedan panorera ut över sjukhusområdet och sedan hela staden. Staden som nu är vår igen. Gärna tillsammans med någon ännu svulstigare och dito pretentiös musik, när vi liksom gick ut i livet puttandes vår alldeles för dyra barnvagn framför oss. Till och med snöflingorna singlade ner så där fint som de egentligen bara gör i en rom-com. Hempromenaden blev som ett litet triumftåg tvärs genom staden. Förbi Svettis och Svandammen, vidare ner över ån passerandes Joels café. En liten extrasväng på gågatan och genom inomhusgalleriorna bara för att vi egentligen inte får gå i gallerior. Men nu är han ju vår och vi är hans föräldrar så det är vi som bestämmer vad som är bra för honom. Så det så. Och nu ligger han här och skriker ett skrik som äntligen är bara vårt problem. Inga vitskjortor kommer att komma springande med andan i halsen, för han är frisk nu. Inga monitorer kommer att larma när någon siffra löper amok, för han behöver inga monitorer längre. Nu är han ett helt vanligt litet barn som visserligen bara är minus en månad gammal, men som är så söt så söt och så vår så vår. I alla fall ända tills på torsdag då det är återbesök för ögonkontroll. Men det är liksom en helt annan sak. På torsdag ska vi ju bara ta vår son till läkaren för en rutinkontroll. Normalfallet är hädanefter osjukhus och oläkare och att vi bor hemma med Joel är inte en ordinerad tillfällig del av sjukhusbehandligen av prematurbarn. Det är det så kallade livet. Det där som förmodligen har lunkat på som vanligt där ute i stora världen även de senaste 54 dagarna. Men alla är inte lika glada som vi. Mollgan katt är förbannad. Surare djur finns inte ens i djurskyddsmyndigheternas våtaste drömmar. Han vankar omkring mellan position under soffan och position under sängen och begrundar sitt öde likt en osalig ande. Hur kunde hans husse och matte vara så korkade att de släpade hem en liten skrikmaskin med okalibrerade armrörelser och som dessutom verkar ha monopol på att ligga på alla lägenhetens mysigaste platser? Men du förstår Mollgan, Joel är här för att stanna nu. Han är nämligen vårt barn. Det har vi till och med kontrakt på.