Av alla sorters korkade människor måste ändå gravida förstfödarpar vara de allra värsta. Det är som om själva befruktningen startar en neurologisk förruttnelseprocess som förvandlar fullt kapabla och kritiskt tänkande individer till emotionella hormonvrak. De två branscher som till största delen lever på oss förstfödare är fastighetsmäklarna och barnprylshallickarna. Bara förstfödare kan komma på något så vansinnigt som att flytta en och en halv månad före planerad födsel och bara förstfödare kan tycka att det är vettigt att betala två månadshyror för en sprillans barnvagn. Jag önskar att jag när Joel blir lite större kunde berätta för honom att hans föräldrar minsann var annorlunda. Att vi kunde stå emot trycket. Men nu är det tyvärr inte så. Vi har bott på sjukhuset i över fem veckor nu och igår hade vi för första gången joelfri permis båda två på en gång. Det här är något som alla kloka människor sagt att vi måste göra. Vi måste ta hand om varandra och vår relation för ni vet väl att 40 % av alla småbarnsföräldrar skiljer sig? Så när personalen tydligt försäkrat oss flera gånger att de inte tänkte lämna Joel att dö och att de skulle se till honom var tionde minut, och Joel dessutom tagit farväl av pappa genom att fyra av några välriktade bajsmissiler från krigsplats skötbordet, tog vi varandra i hand och vandrade ut genom institutionens portar. Så vad hittar vi på för romantiskt då under våra fyra timmar i frihet? En lugn promenad i det vackra vintervädret kanske? En stilla kaffe på ett mysigt kafé, kaffe för en gångs skull inte bryggt av kaffemaskinen från helvetet? Skulle inte tro det va. Hopp in i bilen, vansinnesfärd genom kommunens minimalistiskt snöröjda gator till banken för att skriva på pantbrev och lån till den lägenhet vi uppenbarligen tyckte det var begåvat att köpa någon gång i december. Sedan bilköer och snömodd ut till stormarknadsbunkern i stadens utkant för att köpa ut "barnvagnen som inte är en barnvagn utan ett helt koncept" och som vi entusiastiskt beställde i ett annat liv. En halvtimme senare är vi i färgbutiken och frågar hur vattenbaserad och lågemitterande en väggfärg egentligen kan bli. Vi vill ha färg som vår förstfödde prins kan bada i om han så vill, förstår ni. 25 liter färg i inredningsprogramstrendiga kulörer, tusen rollrar och penslar, målartvätt, spackel (du är väl säker på att det inte är giftigt?) och ett besök på Mackedonken senare står så känguruparet i sin nyinköpta lägenhet och spacklar vägghål för glatta livet tills kängurumamman desperat konstaterar att nu jävlar är det bråttom tillbaka till neonatalavdelningens bröstpumpsrum. Tillbaka på avdelningen ligger sonen och snusar sött på sin lilla uppvärmda vattenbädd. Och har ni haft det bra, frågar landstingets personal för dagen. Ja-ha-ha-a då, svarar vi kindrosigt som vore vi materialiserade direkt ur en feldubbad blöjreklam och så fort dörren till vår cell stängts sjunker vi dödströtta ner på varsin sida om den intet ont anande kängurupojken. Och det här var ändå bara början. De närmaste veckorna har vi samlat vår coalition of willing som ska hjälpa till med golvpappning, väggtvättning, maskeringstejpning, målning, lådpackning, flyttning och allt det där som vi i december tänkte att vi skulle hinna med i god tid innan barnet kommer. Vi har nu alltså tre hem. Ett är ett rum på ett sjukhus där personalen kommer in och väcker en varannan timme natten lång och där tre steg tar dig från vägg till vägg. Ett är en trevlig två och en halva med inbjudande hall, vackra trägolv och generös planlösning i stamrenoverad fastighet med pendlarläge och nära till dagis och annan service. Men ack så orenoverad och tom på möbler. Ett är en liten studentlägenhet fullbelamrad med flyttkartonger, odiskad decemberdisk och världens just nu olyckligaste katt. Inget av dessa hem känns just nu särskilt bra. Och det vore synd att säga att vi är ensamma. Neonatalavdelningen på vårt sjukhus är pintjock med korkade föräldrar som tyckte det verkade som en bra plan att renovera ett torp, säga upp en lägenhet eller bygga ett kök samtidigt som det första barnet var på väg. Man undrar ju om detta månne kan ha något samband med att stress är en av de vanligaste bidragande orsakerna till prematurfödslar? Det finns bara en lösning. Samtidigt som man registrerar sig hos barnavårdscentralen första gången bör man direkt bli svartlistad hos alla fastighetsmäklare och byggvaruhus i hela Sverige under ett års tid. Det är inte bara dåliga relationer som får småbarnsförhållanden att spricka. Sök svaret på motorvägsnära köpcentra runt om i landet. Ondskan kommer från Bauhaus, Babyland och Mäklarsamfundet. Och nu måste jag rusa, sonen har just kräkts sitt första amningskräks! Det är fantastiskt!