Vi har fått sviten här på neonatalavdelningen. Det största och det ljusaste rummet, säkert 80 kvadratcemtimeter större än de andra. Fönster i två väderstreck har vi också. Fönster som på något märkligt sätt båda vätter mot akutens ambulansintag. Nåja, de låter i alla fall någon form av verklighet sippra in till oss. En sjuk del av verkligheten, men ändå. Vi brukar även låta varandra smaka på livet utanför sjukhuset då och då. Liksom för att vänja oss vid livet utanför murarna. Om en tar hand om Joel i ett gäng timmar kan den andre ha frigång och kanske träffa någon kompis, kolla posten, bråka i tvättstugan, klappa katten eller bara andas in lite luft från verkligheten. Gjorde vi inte så skulle vi säkert klappa ihop fullständigt här inne. Men det riktiga livet där ute är bedrägligt. Så länge jag är på väg till eller från sjukhuset, så länge jag befinner mig på själva sjukhusområdet är det okej. Då är jag pappan som har ett viktigt ärende att uträtta. Det är som om folk man möter skulle kunna se på mig och tänka att han där verkar ha något viktigt att uträtta här på sjukhuset. Kanske ligger hans son här och är sjuk, tänker de när de möter mig. Kanske skall han bara ner på stan och ordna något som bara inte kan vänta, sedan återvänder han nog till sin son. Man kan se på honom att han är en god fader. Med högburet huvud rör jag mig som denna stolta och gode fader och när jag går ner mot stan väljer jag de genvägar mellan avdelningarna som bara en person med mycket god kännedom om sjukhuset skulle använda. Redan nere vid Svandammen, eller Svendomen som vi ibland kallade den för när vi gick på gymnasiet, försvinner dock sjukhusets blekgula tegel bakom kröken och kängurupappan börjar ömsa skinn. Nere på stan är han sedan som bortblåst. Människor springer fram och tillbaka, bussar tutar och cyklister viner framför näsan på mig som om de inte visste att jag hade en son. -Hallå, min son Joel, ja jag vet att det inte syns men jag är faktiskt pappa, och min son Joel han ligger på sjukhus. Hallå! Ingen lyssnar. Och överallt springer föräldralediga mammor och pappor omkring med sina barnvagnar och gullar med sina tjockbebisar. Och bara för att jag inte kan det så framstår det nu som världens vettigaste verksamhet att fika i gallerior tillsammans med tusen andra barnvagnscruisers. Jag som alltid tyckt sånt där frimicklarföräldraskap med bejbyrytmik och blöjklubbar, barnvagnsfetishism och föräldrabloggar är fullständigt förkastligt. Men håll i skötväskorna nu alla tjockbebisar, för nu kommer vi snart till ett kafé nära er! Joel är neonatalens lilla X2000 för tillfället. Syrgas är för mesar och idag har han klarat sig utan i flera timmar. Joel andas luft! Över en natt bara sådär. De senaste dagarna har annars varit en liten tillbakagång med fler apnéer, mer föräldratårar och mer syrgas, men nu är det som om han har bestämt sig. Nu ska jag ta tag i det här och bli stor. Och det syns på honom hur lycklig han är över att få slippa syrgasgrimman. Han ligger och ler och flörtar järnet med alla som kommer förbi. Det kan ju vara att man helt plötsligt ser fejan på honom också, utan alla slangar, men som förälder har jag tolkningsföreträde och han är helt klart en lyckligare bebis nu. Dessutom med begynnande dubbelhaka och en matchvikt på 1760 gram. Det ni! Så vi drog fram presentpyjamasen i storlek 48 för att kolla om han var redo att släppa nudistsargen och komma in i matchen. Passformen var väl okej, men frågan är vad vi ska ha i det andra benet eftersom hela Joel ligger bekvämt i enbart vänsterdojan. Blöjor kanske? Han är fortfarande långt ifrån störst i stan, den gode Joel-Poel, men sak är i alla fall klar. Det är inga eoner vi har kvar här på sjukhuset. I morgon har vi läkarmöte. Kanske kan vi börja diskutera permissioner och utskrivningsplan då. Kanske...