Tänkte sticka ner på affären lite tvärt och handla lite. Mjölk och livets nödtorft. Tog ner tre handlingsväskor från kroken och Lillebror frågade om han fick följa med. -Ja visst säger jag. Ta på dig byxor och kalsonger så sticker vi. Väntar en stund på honom men han blir aldrig färdig. Säger till Mannen, nu sticker jag. Då kommer Lillasyster. -Jag vill åsså hanla... Ja,ja, häng med då... Lillebror hinner bli färdig innan hon fått på sig cykelhjälmen. Ok, två barn och snabb liten handling, vad ger ni mig för den ekvationen? Redan när vi kom ut körde det ihop sig första gången. Min cykel var inte hemma, den hade jag lämnat vid bussen i går morse. Planeringskvinnan! Lillebror tog sin kickboard och Lillasyster trehjulingen, själv gick jag med de tre handlingsväskorna.

Redan när vi lämnade gatan tänkte jag att detta är en dålig idé. Och tänka sig så rätt jag har ibland. Lillasyster orkade inte ens cykla halva vägen men ville ju verkligen inte hem igen. Och så var vi lite hungriga. Jag blir inte så smart när jag är hungrig men ruskigt sugen på att handla mat. För att göra en lång historia kort (are). På vägen hem hade jag, tre överfyllda väskor, ett stort paket blöjor, en galen Lillasyster med vindruvor som rasade åt alla håll i famnen + hennes lilla eländiga trehjuling PÅ cykeln. Lillebror hade otroligt ont i benen och vinglade än hit, än dit  med kickboarden. Jag försökte styra honom med min "ljuva" röst, släpandes min Monarkcykel med en packning som hade kunnat få vilken packåsna som helst att vilja springa rätt in i en bergvägg. Dagens fråga är varför lyssnar jag aldrig på mej, jag visste ju redan från början att det var en urusel idé. Kram på er