Man kan lämna sjukhuset, och det gjorde vi precis som jag skrev här för drygt ett år sedan. Men frågan är om sjukhuset någonsin lämnar en. Det står kvar där nedanför sitt slott. Vi är tjenis och hej alltjämt med valda delar av personalen. Med viss regelbundenhet ringer de och kallar kängurupojken till en ny undersökning. Och de ringer alltid mamman. Alltid. Oavsett hur många gånger vi säger att det är jag - pappan - som är föräldraledig nu. En skalle ska mätas, ett blodtryck ska tas. Elektroder ska fästas och ta av. Det ska nickas och hummas åt olika resultat. Det ser alltid bra ut och de kan egentligen aldrig ge några svar i det längre perspektivet. Men det är så det är och det går alldeles utmärkt att leva med. Men nog är bakhuvudet fyllt av sjukhuset ändå. Så för att tömma bakhuvudet (och låta reptilhjärnan få sitt också) med jämna mellanrum är det väl lika bra att börja blogga igen. Den nya bloggen - Kängurupojkens pappa - hittar du här. Och om du vill läsa den här berättelsen så rekommenderar jag att du browsar ner och börjar från början.
Kanske ses vi igen på den nya adressen? Hoppas det! Det vore kul!
