Läsarbloggar

Kära dagbok. Skjut mig. För nu är jag så trött att jag inte vet var jag ska ta vägen. En enda liten bajsfylld prematurblöja till att knöla ner i den improviserade papperskorgen från den lokala ica-handlaren medan sonen kissar ut sin stråle över nejden, och jag dör. Plötslig spädbarnspappedöd. Förhöjd risk när pappan inte får ligga på mage och sova i en varm och skön säng. Extra förhöjd risk när pappan kör på en sprillans ny Peugeot med en flyttbil och tvingas inteckna vårens barnbidrag för att bekosta självrisken. Tokigt hög risk när hela kängurufamiljen dessutom samma helg blir utelåsta från den nyinköpta lägenheten när de för första gången får lämna sjukhuset. Visste ni förresten att det kostar 1600 pengar att öppna en låst dörr på en söndag? Det hela började i lördags morse på avdelning 95 F på Akademiska fängelset i Uppsala. I en veckas tid hade vi hört vitpyjamas efter vitpyjamas komma förbi vårt rum och jubla över lille kängurupojkens framsteg. Nu blir det snart dags för permission, fick vi veta. Snart är, som vi avhandlat tidigare, ett av de allra mest relativa begreppen av alla relativa begrepp inom vårdsvängen. Det borde inte heta ketchupeffekten, det borde heta sjukvårdseffekten. Först händer ingenting, sedan händer ingenting och efter det lite mer ingenting. Sedan händer precis allt på en gång och då gärna vid ett tillfälle då man redan gett upp och bestämt sig för att göra något mer kreativt än att titta på ordlekar för desperata hemmafruar. Som att ringa upp folk och berätta att man pajat deras bilar, till exempel. - Tänk nu på att en liten lastbil är lite större och svårare att manövrera än en vanlig personbil, sa slyngeln på Statoil. - Äh, jag jobbade på Poståkeriet när du fortfarande samlade på Pokemon, svarade jag och travade iväg med nyckeln. Fyra timmar senare och dubbla självrisker fattigare flinar slyngeln och säger att en liten lastbil är ju lite större än en vanlig personbil… Hade inte mackfan legat så förgrymmat nära polishuset så hade pokemonfejan tankat upp sin sista diesel. Annars gick väl själva flytten bra. Vi spelade ut det-är-så-synd-om-oss-som-ligger-på-sjukhus-kortet och mobiliserade därmed halva bekantskapskretsen att bära kartonger. I egenskap av legendarisk flyttskolkare hade jag ju förstås tänkt mig lägga ut hela karusellen på helentrepenad och hävda vård av sjukt sjukt barn. Men eftersom unge herrn har pensionerat kängurupappan genom att börja helamma var det bara att bita i det sura äpplet. Arbetsfördelningen blev sålunda att mor och son åt muffins och fadern bar bokkassar och kvaddade motorfordon. De stereotypa könsrollerna smiter in i samma takt som modersmjölken sipprar ut. Lördagen var helt enkelt ingen bra dag. Vad ska man då säga om söndagen? Bandy, hade jag ju utlovat tidigare. Skulle inte tro det va. Den verklighet som låter sig planeras är ännu ej uppfunnen. Det gäller tydligen småbarnsföräldrar i synnerhet. På morgonen fick vi veta att vi skulle få gå på vår första permission. Vi som sedan den 28 december varit dömda till sluten neonatalvård med särskild utskrivningsprövning fick helt plötsligt detta förvandlat till villkorligt med anmälningsplikt. Aldrig har någonting jag längtat så mycket efter varit så fullständigt bedövande obehagligt. När vi efter reglementsenlig uppskrämning i form av hjärt- och lungräddningsutbildning och diverse virusvarningar slog upp portarna till patientgaraget, kängurupojken inbäddad i fyra lager löjligt för stora bodys och overaller och allt vad det heter, var det som om en blixt slog ner i mitt lilla huvud. De skämtar inte. De tänker verkligen släppa ut oss. De är inte kloka! Vad vet vi om att vara föräldrar? Han kommer dö! Nu! Vi hade packat ihop vårt sjukhusliv i små kassar och stuvat in det i kombin. Joel var obehagligt tyst, men andades varje gång vi kollade. Nu skulle vi hem. Hem, som i hem på riktigt. Och så är dörren till detta hem låst. Låst med låset som inte får låsas eftersom det inte går att öppna. Vi hade längtat och våndats för detta ögonblick i sex veckor och nu stod vi på tröskeln till vårt nya liv och det var oåterkalleligen låst. Lite som den där snowboardtjejen i OS förra vintern som skulle stajla lite med haschbrädan innan hon gick i mål som överlägsen vinnare och ramlade i sista hoppet. Så nära, men ändå så otroligt långt borta. Och så otroligt onödigt. Återvända till sjukhuset efter 28 minuter på permis fanns bara inte på kartan, så en kvart senare satt kängurumamman hemma hos svärmor och ammade gråtandes kängurupojken medan hans farbror kokade tröst-te. I en annan del av staden satt kängurupappan samtidigt och fyllde i en skadeanmälan tillsammans med ägaren av en splitter ny, men något repig Peugeot. På väg tillbaka till resten av familjen fastnade kängurupappan i en poliskontroll. Det kändes faktiskt inte helt rättvist.