2007-02-02
Levande gossebarn som gråter tyst
Förlöst. 2006-12-28, 13.34. Levande gossebarn som gråter tyst.
Det där är de vackraste orden jag vet. De är hämtade direkt ur kängurumammans journal och skrevs av den läkare som utförde kejsarsnittet som satte Joel till världen. Levande gossebarn som gråter tyst. Fem ord nedhamrade i all hast på förlossningsavdelningens personaldator utan större eftertanke antar jag. Förmodligen en helt vanlig dag på jobbet för henne. För oss en fullständigt unik och helt igenom vansinnig dag som jag får känslooverload bara jag tänker på.
De där kontrasterna fascinerar mig. Vi har hittills, lågt räknat, träffat kanske 70-80 vardagshjältar ur Landstingets armé av vitpyjamasar. Människor av kött och blod som varje dag arbetar med andra människors kött och blod. Och så länge det handlar om just fysisk vård, svett och blod, bajs och piller, så länge det handlar om allt från palpering och stetoskop till respiratorer och ren science fiction, då är det ingenting annat än helt fantastiskt. När det handlar om att konvertera deras vardagar på arbetet till våra världsomvälvande och i alla fall i vårt fall skräckfyllda engångsupplevelser, så har det väl ibland varit si sådär.
Ungefär klockan 10 på förmiddagen den 28:e december fick vi Beskedet. Under morgonronden någon timme tidigare hade vi fått veta att vi nog kunde glömma de där två till fyra veckorna som det pratades om dagen innan, vi skulle nog räkna med att få ett barn den här veckan. Kanske till och med om några dagar. Nu var det nya beskedet att operationen skulle ske kring klockan ett. Om tre timmar. Jag kommer inte ihåg hur budskapet levererades, vilka ord som användes eller ens vilken läkare det var som sa det. Det enda jag kommer ihåg är de sista orden i harangen. Är det något ni funderar över, något som ni vill fråga om?
Okej. Om tre timmar ska jag bli pappa till mitt första barn. Jag vet att min fru är väldigt, väldigt dålig. Jag vet att vecka 28 är aaaldeles för tidigt och jag vet att det där blöta på kinderna förmodligen är tårar. Är det något jag funderar över? Bra fråga, doktorn. Bra fråga! Vad gör man då dessa tre timmar mellan det som så vitt vi kunde förstå lika gärna kan vara en dödsdom för antingen fru eller barn och själva operationstillfället? Pratar igenom vad som komma skall i lugn och ro? Sitter och torkar varandras tårar? Tröstar varandra? En cigarett och en sista måltid? Icke. Istället pratade vi i stort sett oavbrutet med landstingspersonal. Koaguleringsläkaren kom och sa att de skulle göra sitt bästa för att frun inte skulle förblöda. Narkosläkaren kom förbi och sa att de skulle söva henne. Sjukgymnasten kom och berättade vad som skulle hända efter operationen. Kejsarsnittaren berättade om snittet och så vidare, och så vidare. Kort sagt kom folk och berättade att de tänkte göra sitt jobb under och efter operationen. Och det var ju snällt att de tänkte göra det.
Någon form av psykolog eller kurator såg vi inte röken av. I stället erbjöds vi nådigt att delta i diverse olika studier. De hette bland annat att vårt barn förmodligen skulle kunna hamna i respirator efter födseln och då undrades det om vi ville vara med i en studie om lungmognad. För ert barn kommer ju att födas med väldigt omogna lungor och kommer att ha svårt att andas och då tror vi att bla-bla-bla, vilket tyder på att bla-bla-bla och därför vill vi testa om lite bla-bla-bla hjälper och det är förstås helt frivilligt och det innebär bara lite extra tester och ett extra ultraljud på hjärnan och tänk igenom det ordentligt men vi måste få veta innan operationen och det finns nog inga risker med det. Har ni några frågor?
Respirator? Omogna lungor? Extra ultraljud på hjärnan? En titt på klockan avslöjade att vi hade ungefär 20-25 minuter på oss för att bestämma hur vi skulle göra. Sedan knack knack och nu är det dags att åka ner till operation. I backspegeln bleknar minnet och de bilder jag har kvar från de där timmarna är nästan utomkroppsliga. Jag kan se framför mig hur vi sitter där på sjukhussängen i vårt aprikosfärgade rum medan vitpyjamas efter vitpyjamas kommer in och sätter sig på sängen mittemot. Allt går som i dåligt läppsynkad slow motion och orden studsar runt i min tomma skalle utan att fastna på en enda receptiv hjärncell.
Jag inser ju att alla egentligen bara gjorde sitt jobb en helt vanlig arbetsdag och att allt det där säkert ingår i något vackert typsnittat policydokument om öppenhet inför patienten. Men jag är rädd att den enda fråga som fyller hela vår värld dessa få timmar är den enda fråga alla vägrar svara på. Kommer allt att gå bra? Men Landstinget lämnar inga garantier för sina reparationsjobb och svepande generaliseringar är en dålig snuttefilt för föräldrar som är vilse i det stora, stumma tomrummet.
Å andra sidan. Endast himmelen vet vad två blivande föräldrar i djup chock och tillgång till tung medicin och ett fönster på femte våningen hade kunnat ta sig till på tre timmar bakom en stängd dörr. Förmodligen inget värre än att gråta tyst, men i alla fall. Man kanske ska vara tacksam för de emotionella bulldozrar som gick i skytteltrafik på vårt rum under tre timmar som skakade vår värld och därmed förkortade väntan på vårt levande, om än tyst gråtande gossebarn.
