2007-01-30
Konsten att bota huvudvärk
När Joel var kanske tre-fyra dagar gammal började pappa bli lite trött och fick en släng av huvudvärk. Sådan där huvudvärk som helt vanliga dödliga människor får när de sover för lite, eller dricker för lite eller för den delen när de har druckit för mycket också. Ont i huvudet helt enkelt. Vi vanliga dödliga människor vet att det finns medicin väl avpassad för sådant, så kallade huvudvärkstabletter. Och eftersom vi bodde på ett sjukhus och eftersom sjukhus pysslar med sjukvård klev jag ut från vårt rum och frågade första bästa vitpyjamas jag mötte i korridoren om man möjligtvis kunde få en Panodil eller två. Jag har lite ont i huvudet, förtydligade jag och försökte se lagom sjuk ut.
Tilläggas bör att jag just klivit ut från ett rum där det var fritt knarka i form av morfin värt en förmögenhet i vilken stadspark som helst och försvarliga mängder diklofenak, King Kong-Panodil och andra smärtdödare i elefantklassen. Jag skulle alltså utan problem ha kunnat egenvårda mig själv både till intensiven och till kyrkogården med de preparat som låg framför näsan på mig. Men jag ville ha vanlig receptfri medicin för vanlig remissfri huvudvärk. Min enkla fråga visade sig dock vara en välriktad torped rätt in i Landstingets byråkratibunker.
-Till pappa alltså, frågades det? Nää, det går nog inte, du är ju inte patient.
Min fråga lämnades vidare för utredning i kollegiet. I en dryg halvtimme var större delen av specialistmödravårdsavdelningens nattpersonal engagerad i min tablett innan jourhavande barnmorska nådigt öppnade medicinskåpet och delegerade iväg en undersköterska till sal 7 med en Ipren serverad i sedvanlig medicinburk. Vi är många som fruktar kommande landstingsrevision när notan kommer; ett styck Ipren à 1 krona och 50 öre exklusive administrations- och personalkostnader à 1200 kronor. Till någon som inte ens är patient! Så här i efterhand kommer jag inte ens ihåg om jag blev av med huvudvärken.
Det jag vill säga med den där lilla historien är en grej som jag har funderat en del på här i huset. På ett sjukhus är man antingen patient, personal eller besökande i olika anhörighetsgrader. Jag är, eller var åtminstone, någon sorts hybrid av alla tre. Men ändå väldigt tydligt ingen av dem. Vi är ett gäng här på barnsjukhuset, vi pappor. Vi hasar runt i korridorerna som vandrande vålnader och bär brickor med steriliserade fruktsoppor, går enklare ärenden och ställer korkade frågor. Bara en sådan sak som att vi är de enda som inte har namnbrickor eller patientband. Mammorna och barnen blir ringmärkta från scratch och från alla personalbröstfickor dinglar passerkort tydligt markerande vilket kast i sjukvårdshierarkin man tillhör.
Min teori är att pappan är ett relativt nytt fenomen inom såväl mödravård som barnavård och bara de riktiga spjutspetsavdelningarna har hunnit skicka iväg sin personal på hantera-papporna-fortbildningar. Här på neonatalavdelningen är det i jämförelse fantastiskt och vi pappor görs extremt delaktiga i alla aspekter av vården även om det även här finns personal som verkar tycka att pappors del av vården på sin höjd kan sträcka sig till att parkera bilen i patientgaraget. På andra avdelningar vi varit på kan man väl om man vill vara diplomatisk konstatera att det fungerar annorlunda. Mindre diplomatiskt uttryckt är detta hus en liten tidsmaskin där man kan ta hissen direkt från jämställdhetssveriges framkant till DDR på mindre än 30 sekunder.
Okej, jag erkänner. Det var en lätt överdrift. Och innan Stasi kommer och tar mig måste jag i ärlighetens namn säga att den överväldigande delen av all personal vi har haft att göra med på alla avdelningar har varit fullständigt fantastisk. Därmed inte sagt att det inte finns utrymme för förbättringar när det gäller pappabiten. Kängurupappan har tillräckliga problem med sin nya identitet som det är.
