2007-01-28
Ur led är tiden
Jag har en ny teori. Jag tror att allting är relativt. Och i synnerhet gäller det nog tiden. Tiden går oerhört sakta, fast väldigt fort och åt olika håll. Idag blir Joel en månad gammal samtidigt som hans alter ego, fostret, skulle ha blivit 33 veckor. Vi har alltså varit sjukhusbundna en hel månad samtidigt som det är knappt två månader kvar tills Joel skulle ha ploppat ut ur mammas mage som en helt vanlig tjockbebis. Ni vet sådana där knubbiga michelinmonster i trekilosklassen som man kan se på webbisarna, men som säkert inte finns i verkligheten.
Men det där med tjockbebisar är ändå inte lika konstigt som det här med tiden. Historiska dokument i form av gamla bensinkvitton från Finspång och arkeologiska lämningar i form av en kasse med julklappar vi aldrig hann byta, vittnar om att det lär ha varit jul även år 2006. Problemet är bara att jag kommer ihåg julen 2006 på ungefär samma sätt som jag kommer ihåg julen i Fanny och Alexander. Det var väldigt länge sedan och jag vet att jag har upplevt den på något sätt men det är oklart om det verkligen var på riktigt. Tiden har helt enkelt passerat helt vansinnigt fort sedan dess och när jag skriver om vad som hände den julen känner jag mig som en farfar som berättar för mina uttråkade barnbarn om hur det hände sig en jul för länge, länge sedan.
Samtidigt har jag aldrig någonsin varit med om att tiden går så oändligt, så paniskt sakta. Jag kan min tolv kvadratmeter stora värld utan och innan. Oavsett hur många gånger man flippar igenom kanalerna i basutbudet klockan fem på morgonen blir det inget som rent fysiskt är uthärdligt att titta på. Jag har följt minutvisaren varv efter varv efter varv med blicken. Just det, minutvisaren, inte dess vindsnabbe och ilsket röda, men ack så falske kompis sekundvisaren som ilar runt och låtsas att tiden flyger iväg. Nattpersonalen kommer in och hälsar och säger ”jamen det här går ju bra, vi ska bara göra några kontroller”. Morgonpersonalen kommer in och hälsar och säger ”nämen det här går ju finfint, vi ska ju bara göra några tester”. Eftermiddagspersonalen kommer in och hälsar och säger ”Vad duktig han är, det går ju så bra, vi ska bara sätta en tina, dra en sond, byta en grimma, gå en rond”. Dag ut och dag in mår han jättebra utan att vi för den skull kommer härifrån.
Missförstå mig rätt nu. Joel har överlevt sin första månad och han mår bra. Alla andra tänkbara scenarier sedan han föddes hade varit fruktansvärda. Vore jag neonatalläkare kunde jag berätta för er att han aldrig ens har varit i akut fara. Så bra har han mått rent medicinskt. Och att vi kan sköta den allra största delen av Joels vård helt själva fast han är så illa liten är ingenting annat än revolutionerande neonatalvård. Men nu är jag inte läkare. Jag är pappa och jag har genomlidit den hemskaste månaden i mitt liv. Den har gått så fort så fort att jag inte har hunnit med själv med alla tankar och känslor och den har gått så sakta så sakta att jag flera gånger sneglat mot dörren och tänkt att nu orkar jag inte mer. Jag drar. Jag tar en taxi till Arlanda och sätter mig på första bästa plan och slår mig för öronen och skriker ”bingo, bingo, bingo” hela vägen till någon annanstans. Bort från Joel.
Men alldeles bredvid mig i sängen ligger min fru och sover ikapp med Joel, som vilar där på hennes bröst. De andas till och med i samma takt. Alldeles nyss sjöng vi honom till ro och nu har han kört in typ åtta kubikmillimeter tumme i munnen sin som tröst. Han är verkligen världens sötaste, och då menar jag inte sådär världens sötaste som alla föräldrar säger om sina barn. Jag menar världens sötaste rent objektivt.
Joel, förlåt att jag tänkte att jag ville slänga ut dig genom fönstret igår. Förlåt att jag skrev att jag ville fly från dig. Förlåt Joel. Pappa är här nu och jag ska aldrig, aldrig lämna dig, Joel. Inte förrän du ska börja på dagis i alla fall, och det hoppas jag inte dröjer allt för lång tid.
