Läsarbloggar

I morse, lite för många minuter efter klockan 9, dog kängurupappan. Vi kan säga att han omkom i en oundviklig arbetsplatsolycka. Akut passerkortsförgiftning kombinerad med plötslig inkorgskvävning. Kort sagt, jag har börjat jobba. Så här sitter jag nu på ett överfullt tåg med mungiporna fastlimmade i slut-på-arbetsdags-positionen, pekfingrarna fast i qwerty-träsket och med rödsprängda småbarnsföräldraögon begraver jag min gamla vän och vapendragare kängurupappan. Läkarintygens bäst före datum är passerat. Båda föräldrarna behövs inte längre i vården. Pappadagarna rann iväg som finkorning sand mellan fingrarna. Det är en märklig och ganska obekväm omställning att ta sig från omistlig för lilla Joels existens till någon som han faktiskt klarar sig rätt bra utan. Visst, han har ju ammat länge nu och det var många veckor sedan jag låg på sal 11 på avdelning 95 F och drog upp vattenbadsvärmd modersmjölk i tjugomilliliterssprutor för att trycka ner i kängurupojkens mage. Men att gå till jobbet var så förödande konkret. Båda föräldrarna behövs inte längre i vården. Punkt. Jag skrev tidigare att det måste vara världens mest jämställda föräldraskap att få en liten kängurupojke. Pappan är precis lika viktig som mamman och mamman är precis lika viktig som pappan. Så samtidigt som jag inte önskar någon att tvingas uppleva 54 dagar på en neonatalavdelning önskar jag att alla pappor får känna sig lika viktiga och lika behövda som jag har fått vara. Men grejen är ju den att jag vet att detta tillstånd inte är det normala. Pappor ska först hålla i handen medan mamman krystar fram arvingen. Sedan får man vara bisittare och kaffekokare i tio dagar innan man går ut i världen för att jaga och samla medan mamman ammar, byter blöjor och slänger sopor. I bästa fall. Det verkar ju vara lite si och så med att ta ut de där pappadagarna. Som om några arbetsuppgifter skulle kunna vara viktigare än att spendera de två första veckorna med det liv man har varit med och skapat. Så jag antar att det här är allt. Kängurupappan finns inte längre. Nu är jag bara en helt vanlig pappa, som går till jobbet på morgnarna och som aldrig hinner följa med på BVC-besöken eftersom det finns så många viktiga möten att fika sig igenom på dagarna. Och hur kul är det att läsa om? Det var inte för att beskriva den i och för sig fullständigt bisarra småbarnsföräldravärlden, rasbiologins sista utpost och fördomsmaximeringens epicenter, som kängurupappan hamnade på nätet. Därför checkar vi ut nu, jag och Joel. Vi har båda gått upp minst ett kilo sedan starten, vilket klär vissa betydligt bättre än andra, och trots en skakig början har vi klarat oss bra. Det har varit ett stort stöd för alla oss tre att läsa alla vänliga kommentarer från kända såväl som okända. Jag har aldrig själv sagt det tydligt nog, men jag gör det nu. Ni som har läst detta har varit otroligt viktiga och er omtanke värmer. Och du, om du finns där, du som just har fått en liten, liten pojke eller en liten, liten flicka som väger alldeles för lite och som har det tufft att klara sig genom starten av sitt liv. Om du finns där ska du veta att du inte är ensam i din situation. Alla knäppa tankar som du har tänkt har någon annan tänkt förut och alla ensamma tårar du har fällt har någon annan också fällt. Nu är tåget snart framme och jag ska klafsa hem genom snömodden. Hem till en liten pojke som väger 2410 gram och är helt frisk. Hem till en liten pojke som kommer att växa upp och bli som alla andra barn. Hem till en liten pojke som alltid kommer att vara min lilla kängurupojke och det finaste som finns. Hej då alla. Joel hälsar. http://www.uas.se/templates/webbis____32596.aspx