Läsarbloggar

-Åhhhhhhh, vicken söööööt! Hur gammal är han? Ja-a du. Bra fråga. Joel är idag exakt 37 fullgångna veckor gammal. Eller så är han snart två månader, eller minus tre veckor. Eller är han en vecka gammal kanske? Det är banne mig inte lätt att svara på mannen på gatans fråga nummer ett när man baxar runt sitt slagskepp till vagn på stan. En sak är ju klar i alla fall. Hade pojken formerly known as foster haft vett att bete sig som alla andra cellpaket i hans ålder skulle han definitivt ligga kvar i mammas mage ett tag till. Plaska runt lite i sitt lilla fostervattensbadkar och vässa högerjabben mot mammas diafragma. Det är inte en helt bekväm tanke. Foster ser ju ut som, tja foster, och Joel är definitivt väldigt lik en bebis. Dessutom ser ju vem som helst att en människa av Joels gargantueska storlek helt enkelt inte kan få plats inuti en annan människa. Joel ett foster? Befängda tanke! Så vilken är då hans födelsedag? Den 28 december kanske? Det finns ju en del som talar för det. Bland annat att han faktiskt föddes då. Men det har sina problem. De senaste två månaderna har med förödande tydlighet bevisat för oss att det verkligen inte var tanken att Joel skulle födas den 28 december. Den 18 mars, hans projekterade utploppningsdatum är ett annat gott alternativ på många sätt. Inte minst om man vill köra jämföranderace med andra föräldrar. Jag vet inte riktigt vad det står i bruksanvisningen att tvåmånadersbebisar ska kunna göra men jag kan garantera att Joel inte klarar något av det förutom att amma och bajsa. Det är han i och för sig rätt bra på, men i alla fall. Och om nu Joel skulle vara född den 18 mars traskar vi ju i konsekvensens namn just nu runt med ett foster i barnvagnen. Det känns också orimligt. Jag inser ju att folkbokföringens röst i sammanhanget väger tungt, men för min del känns ändå den 20 februari som det viktigaste datumet. Det var då jag fick en son. Det var då Joel kom till världen och världen kom till honom. Den riktiga världen. Det var då Joel förvandlades från vårdobjekt till pojk. Ni förstår, Joel är min lilla fjäril. För precis som fjärilen går från larv till puppa till flygfä har Joel gått från fosterstadiet till sjukhusstadiet till människostadiet. Den 20 februari. Kängurupojken blev fjärilspojke, och i samma rasande takt som Joel fladdrar framåt i livet försvinner det stora sjukhuset i backspegeln för att till slut inte synas alls. Vår tid i vitpyjamasarnas rike har så förvandlats till en epok att sortera in i historiehögen tillsammans med de andra. Antiken, medeltiden, renässansen, sjukhustiden, liksom. Det dröjer säkert inte länge innan en lönnfet överklassnobb med halvfranska band ljuger ihop något pikant om denna historiska epok i teve. Jag har otroligt svårt att behandla allt detta i min lilla hjärna. Det är som om jag har fem hjärnceller som just nu är riktigt oense om vad som pågår. En är kvar på sjukhuset och vill älta all klibbig ångest och tristess från oräkneliga sondmatningar och blodprov. En vill bara lappa till sjukhushjärncellen med en spysur skötbordshandduk från verkligheten och behandla de senaste månaderna som något från Grays Anatomy eller ER. En är livrädd för allt läskigt ansvar som framtiden bär i sitt sköte och sitter och gnager hjärnbark så det dånar i skallen i längtan efter en svunnen tid med okomplicerade popkonserter och obegränsat med fotbollskonsumtion. Den fjärde vill bara sitta och titta på Joel minut efter minut medan frukostäggen kokas till granit. Den femte och sista gör allt för att få sova. Bara en sekund. Snälla! Sjukhustiden måste vara och måste förbli en nyckelbit i Joelpusslet. Förträngning är en usel överlevnadsstrategi. Samtidigt känns det helt och fullständigt självklart att Joel inte ska vara kängurupojken längre. Han är inget vårdpaket som måste sondmatas för överlevnad. Han är inget prematurbarn. Joel är Joel. I alla fall utanför journalernas värld. En snabb tid i kalendern visar dock med all önskvärd tydlighet att hur mycket fjäril och Joel han än är så har han fortfarande ett och annat läkarbesök att passa. Så vad blir egentligen summan av den här kardemumman? Han är en kängurufjäril som är prematur, men verkligen ingen prematur, hans sjukhusidentitet är lika viktig som hans osjukhusidentitet och han har åtminstone tre födelsedagar. När paradoxbingo och tvära kast med liten hjärna blir OS-grenar kan jag i alla fall garantera guld till Sverige. Jag är i toppform i bägge grenarna och kan inte se någon formsvacka bakom kröken de närmaste 18 åren. Jag är helt övertygad om att jag måste vara den enda föräldern i hela världen som känner så. Helt säkert är det så.