2007-02-22
Du är väl normal, lille vän?
”Så det är ingenting att oroa sig för då?” Detta är utan tvekan den fråga som jag har ställt flest gånger de senaste månaderna. Tio gånger av tio har svaret blivit variationer kring temat ”Nej, det är helt normalt”. På läkarspråk kan det uppenbarligen betyda allt mellan ”det är förmodligen inte dödligt i alla fall, men vi håller det under observation” och ”vi känner åtminstone till ett fall ifrån Burkina Faso som Halibut, Herring and Trout rapporterade om i Science här om året, så det händer ju ibland att det blir så” till ”Nej då, det ser jättefint ut”. Att säga att något är normalt är ett helt värdelöst svar. Jag skiter väl fullständigt om något är normalt. Det kanske är normalt att sådana som Joel dör? Vad vet jag, hur skulle jag ens kunna ha ett embryo till en aning? Jag vill inte höra en läkare på avdelningen för onormala barn prata om ”normalt”, jag vill höra att allting kommer att bli bra.
För vad är egentligt normalt på ett ställe där 25 % av barnen får en ögonsjukdom som kan leda till blindhet om den inte behandlas? Vad är normalt på ett ställe där det upptäcks hjärnblödningar och kollapsade lungor dagligdags? Vad är normalt på ett ställe där normalfallet är att ingenting är ett endaste dugg normalt?
-Som ni ser ligger han lite under det normala här men det är helt normalt att barn som är födda så här tidigt inte riktigt går upp i vikt på samma sätt som ett normalt fött barn normalt gör.
Sånt kan en läkare helt ogenerat brasklappa ur sig viftandes med den av myndigheterna fastställda normalkurvan för viktökning.
Kanske är det bara att vänja sig. Jag har en ond föraning om att normalhetsen kommer att fortsätta. Att välmenande bvc-tanter kommer att vifta med samma normalitetsmallar för än det ena och än det andra. Att föräldragruppens småbarnsföräldracamorra kommer att kretsa som hökar på crack kring bebislitteraturens bruksanvisningar till Barnets Normala Utveckling.
-Jaså leker han inte med klossar än? Det gör ju barn normalt i den här åldern.
-Du förstår min Wilgot är ju lite mer intelligent än normalt, det sa de redan på BB.
-Normalt ska man ju amma tills barnet är 20 år och helst längre. Det säger Specialstyrelsen i sina rekommendationer. Hur kommer det sig att du har slutat amma, egentligen? Är du en dålig förälder?
Och det värsta är att Joel kommer att vara efter alla normala barn ett bra tag fram över. Och ja, jag vet att det är helt normalt. Javet-javet-javet-javet! Man ska inte bry sig om sådant. Det vet jag ju också, för det sa fröken redan på mellanstadiet. Men det gjorde jag då och det gör jag nu. Jag hatar hela den här normalitetscirkusen för jag vill så himla gärna att kängurupojken ska vara tillräckligt normal för att alla normala barn inte ska utse honom till onormal. Och vi snackar alltså om en kille som är född den 28 december, minus tre månader gammal och vars små söta DNA-spiraler dessutom är pintjocka med glasögon, sneda tänder och usla ordvitsar. Grattis Joel.
Å andra sidan kan pojkvaskern väldigt mycket som de flesta andra kids med planerad utploppning i mitten av mars inte kan. De andra marsnollsjuorna var liksom inte ens födda när vår lilla Ru började terrorisera husdjur och läcka mjölkrester över hela världen. Som jag ser det finns två alternativa vägar att gå från här och nu. Antingen får vi väl bryta ihop och ångesta oss igenom hela kängurupojkens uppväxt med handdesinfektionen och högkostnadskortet i högsta hugg. Eller så gör vi kaffeved av curlingkvasten och ber generaldirektör Darwin och överläkare Mengele på Normalkurvestyrelsen att göra biobränsle av sina diagramhögar.
Eller förresten. Det kanske finns ett tredje alternativ. Vi kanske kan göra som alla andra rookieföräldrar och se framtiden an med någon sorts skräckblandad förtjusning. Skita i vad som är normalt när det verkar löjligt och oväsentligt och bry oss när det gäller sånt som är till för att vår lilla Joel-Poel ska må bra. Vi får väl lista ut vad som är vad på vägen antar jag. Bara för att vår kille är född lite tidigare än vad som tydligen är normalt i den vanliga världen är väl inte vi de enda föräldrarna som får ågren av blotta tanken på att hiva upp det lilla miraklet på BVC-vågen och vänta på siffrornas dom över hur pass väl man har förvaltat den kommande generationen, rikets framtid, sedan sist. Att vara lite lagom orolig är nog bara helt normalt.
