Läsarbloggar

Så äntligen faller den sista skymningen. Det låter helt kusligt så här i efterhand när jag räknar efter. Vi var 23 dagar på neonatalintensiven. Vi var 21 dagar på samvårdnadsrum och vi har haft sju dagar ut och in på permissioner. De senaste femtiotre dagarna är det som om vi bara haft vår son till låns. Alltid på någon annans villkor, alltid med oron som ryggsäck och alltid med tröttheten som skygglappar. De senaste femtiotre dagarna har vi varit patienter och anhöriga i ett, med journalerna som kvällslektyr och larmknappen som snuttefilt. Vilse i landstingslimbo, ett gränsland mellan lycka och sorg som jag ännu inte har hittat kartan till. De senaste femtiotre dagarna har vi längtat efter morgondagen. Den första gryningen efter den sista skymningen. Och nu är den här. I morgon skall Joel skrivas ut. Okej. Här skall inte hejas förrän vi kommit över den där bäcken som vi vadat runt i de senaste månaderna. Det finns fortfarande en försvarlig del ”om” och en hel arsenal med ”men” som väntar runt hörnet. Varenda kubikcentimeter av kängurupojkens lilla tvåkiloslekamen ska nagelfaras av rikets ledande neonatalläkare. Det ska säkert hummas och pannrynkas en hel del i takt med att blodprovsblodet tappas ur hälen på sexcentimetersfoten för att sedan rusas till analys. Det ska mätas och vägas och jämföras mot kurvor i jakten på det normala. Sedan, när allt är över ska läkarna vända sig mot oss och säga att nu är allt bra. Nu får ni ta hem honom. Han är er nu. Jag vet att det är nu man borde vara som gladast. Och visst, jag är inte den som inte kan bjuda till, och om någon frågar så svarar jag ju förstås som folk. Det ska bli jätteskönt att lägga allt det här bakom sig, säger jag. Det blir fantastiskt att äntligen få rå om honom alldeles själva, utbrister jag. Det är så himla frimicklarbra att allt äntligen är över, jublar jag och fyrar av ett stomatolleende. Men om jag tänker efter så är den dominerande känslan förmodligen tomhet. Tänk Cathy Freeman vid OS i Sydney. Den här kängurun har just sprungit ett maraton och inte ens plantagevis med bananer kan ge tillbaka den energi som förbränts genom att sitta på en stol bredvid en kuvös. Nu börjar något nytt och okänt som jag antar att jag borde stå rustad för, lika redo som en epo-dopad scoutpatrull på höghöjdsläger. Jag som idag på fullaste allvar körde runt ett helt kvarter extra för att jag helt enkelt inte orkade lägga i backen och trepunktsvända bilen så där snajdigt som man fick lära sig på körskolan för tusen år sedan. Faktum är att det vete katten om jag någonsin har känt mig lika rookie som jag gör inför det här med att få hem ett eget barn med fullt ansvar. Eller jag kan väl i och för sig komma på en del tillfällen som åtminstone bubblar på den listan, men i alla fall. Men å andra sidan, vad kan egentligen gå fel? Jag har svart bälte i att byta blöjor och torka bebisstjärt i sjukhusmiljö. Det borde inte vara så himla annorlunda hemma. Jag har jonglerat med killen utan att tappa honom massor av gånger på sjukhuset så varför skulle jag tappa honom bara för att jag kommer hem? Och jag kan ju knappast vara den första pappan som kommer hem med ett prematurt barn som helt plötsligt ska vara ett vanligt barn. Det borde ju inte vara svårare för mig än det var för någon annan, kan man tycka. Men det är väl en typisk killgrej det där, att få någonting som är typ det mest naturliga i hela världen att låta som något som är fullständigt nytt, otroligt omöjligt och endast går att genomföra med otroliga mängder lidande och självömk. Tur att det finns en kängurumamma med i bilden som kör så det ryker utan att stirra sig blind i backspegeln. För hon har ju onekligen en poäng i att man inte kan låta en snubbe som ser ut som Yoda och som väger mindre än ett sexpack punköl bossa runt med en hur som helst. När jag blir stor ska jag bli lika tuff som henne.