Läsarbloggar

Vi har alla våra olika strategier för att hantera jobbiga situationer och stress. En av de bästa och mest effektiva i min värld är att fly, och det bästa är om man kan lyckas fly så att ingen märker att det är just det man gör. Jag behöver oftast inte fly särskilt långt och oftast inte heller särskilt länge, men sedan kängurupojken föddes har jag fått fullständigt klart för mig att det är just flyr jag gör. Jag vet att jag borde säga att jag varje vaken stund stått vid min sons kuvös och följt kurvorna med blicken. Så är det inte. Jag vet att jag borde säga att jag omöjligt kunnat lämna min sons sjukbädd när han skrikit som värst. Så är det inte heller. Jag har ju haft ett val. Antingen stå kvar vid kuvösen och känna hur axlarna limmar sig fast upp i örontrakten. Stå där avslappnad som en Bernadotte på nobelmiddagshonnören och känna hur stressen rent fysiskt rinner runt i nervbanorna i takt med larmsignaler och respiratorssus. Antingen det eller ha väldigt bråttom iväg för att uträtta något ärende av största vikt. Gick jag därifrån visste jag ju att när jag kom tillbaka lite senare skulle allt förmodligen vara bra. Då hade han kanske somnat, fått mat, bajsat, gått upp i saturation eller något annat fantastiskt. Jag visste ju hela tiden att han hade det fint egentligen och att han fick den bästa vården i världen när jag var borta. Men sådant här får man inte säga. Då är man ingen bra pappa. Då får man ungefär samma typ av blickar från småbarnsföräldrafascisterna som man får av försäljaren på babyprylsvaruhuset om man frågar om det inte finns någon billigare barnvagn. Jo-det-gör-det-ju-i-och-för-sig-men-jag-trodde-du-var-en-pappa-som-önskade-ditt-barn-det-bästa-blicken. Och eftersom det är få blickar som gör mer ont än de som tillhör kategorin ”du-är-ingen-bra-pappa-blickarna”, så flyr jag bara lite lagom. Dröjer extra länge vid ostdisken på ICA, väljer den längsta bensinpumpskön och går låtsasvilse i kulvertarna. För vet ni vad? Jag orkade helt enkelt inte. Jag orkade inte ägna varenda vaken sekund åt att vara rädd för att min son skulle dö. Jag gick hellre på bandy och spenderade 90 minuter åt något så fruktansvärt meningslöst och oexistensiellt som 22 pojkar som leker med varandra. Mindre än ett stenkast bort från kängurupojkens vårdplats stod jag på en läktare och flydde för glatta livet fast killen bara var en vecka gammal. 90 minuter då jag kunde varit med honom. Och jag tyckte det var ganska kul. För ett litet tag lyckades jag tycka att något garanterat landstingsfritt var ganska viktigt och engagerande. Axlarna lossnade så sakteliga från öronen och halvtidskaffet tinade upp en svag själ i skräckkramper. Och det är det som är det fina i det hela. Om man bara mikroflyr lite så där lagom så får man energi att ta itu med allt det där jobbiga. Då kan man lättare dra på sig kängurukostymen och gå tillbaka till jobbet som god fader igen. Och ingen behöver ju få veta, eller hur? Ingen prettoförälder behöver ju få veta att jag är en sådan där pappa som inte spenderar 120 % av min tid curlingsopandes framför mitt barn. För vems skull skulle jag egentligen göra det i så fall? Knappast kängurupojkens i alla fall. Men tillbaka i fikarummet på avdelningen förskönar jag gärna verkligheten igen. Klagar lite över att jag måste måla i lägenheten eller besiktiga bilen i stället för att hänga med Joel, fast jag kanske i själva verket tycker det är rätt skönt att komma iväg från sjukhuset ett litet tag. Men jag funderar faktiskt på att sluta med det. Den här småbarnsföräldravärlden, av vilken jag ännu bara sett en bit stor som Dalsland, verkar vara full av blindskär för den som vill framstå som den perfekta föräldern. Det verkar liksom vara ett aldrig sinande överflöd av tillfällen till dåligt samvete och jag tror att man kan göra bättre saker av sin energi än att fundera på vad andra ska tycka om ens föräldraskap. Jag kapitulerar direkt. På söndag tänker jag gå på bandy igen och det ska bli skitkul. Jag skiter i om småbarnsföräldrafascisterna tycker att jag är en dålig pappa. Och om Joel är smart så kommer han att gilla sina föräldrar som de är, för de kommer i alla fall att älska honom som han är.