2007-02-07
Fyra nyanser av grått
Ultraljudsundersökningar är ungefär som cricket på TV. Även om man tittar riktigt riktigt noga på det så är det faktiskt fullständigt omöjligt att se vad som händer där på skärmen. Det går inte att utläsa några som helst resultat av det man ser och det enda sättet att skapa sig en grov uppfattning om hur det går är att titta på reaktionerna hos de som faktiskt kan. I vårt fall ultraljudsläkaren. Joel har hittills haft sju ultraljudsundersökningar i sin karriär. Allt från vanligt standardultraljud till färgskimrande hjärtbilder. Fråga mig inte hur det går till, men genom att köra runt med en liten smörkniv på magen på en mjölkpaketsstor bebis kan man få fram bilder som exakt visar alla vener som blåa flöden och alla artärer som röda. Och detta med samma teknik som försvaret brukar använda för att jaga minkar om jag har fattat rätt. Det enda på ett sjukhus som kommer närmare magi är rörpostsystemet, men det har jag ju redan tjatat om.
Idag var det i alla fall dags för ultraljud på kängurupojkens hjärna. Och eftersom han är en stor pojke ansågs det att han kunde gå själv till röntgenavdelningen. Så i en scen som kunde varit tagen från julspelet i vilken liten svensk håla som helst traskade modern iväg med det minimala barnet inlindat i dukar och filtar, tätt följd av pappan bärandes en portabel larmanordning och en sjuksköterska med återupplivningsmakapären i högsta hugg. Det måste ha sett fruktansvärt fånigt ut. Det märkliga är att vi vid det här laget har nått ett stadium då den här typen av övningar känns fullständigt naturliga. Det är bara en annan dag på jobbet helt enkelt. Jaha, då ska vi se om ungen har några hjärnblödningar eller andra defekter som kan orsaka livslångt handikapp då, liksom. Som att besiktiga bilen eller kolla punka på cykeln.
Men så, när man väl lagt ner den förstfödde på undersökningsbritsen (han tar upp ungefär en artondels sjukhussäng, om nu någon undrar) och när tanten sedan doppar den lilla smörkniven i ultraljudskladd och börjar skejta runt i fontanellen på honom. Då är man inte så kaxig ens som veterankängurupappa längre. Med ett litet plipp kommer pölsan upp på monitorn och två läkare står och hummar i kör. Så fryser den ena av dem till i ansiktet, böjer sig fram mot skärmen och zoomar in något grått i det gråa. Hjärtat stannar i halsgropen, tar en liten saltomortal. Allt är helt stilla och tyst i rummet för en sekund. En minut. En evighet. Så släpper hon stillbilden och surfar vidare över kraniet. Efter några vändor till i den grå dimman på skärmen är det tydligen slut på det roliga och monitorn plippar till när vår sons hjärna försvinner ut i någon databasbehandling i den högre skolan. Jaså det såg fint ut? Så vår son har alla getter i hagen än så länge då? Det var ju skönt! Tack, tack och hej hej.
Vår lilla kortege vandrar så tillbaka genom kulvertar och korridorer i sakta mak. Tillbaka till neonatalens trygga hägn och när vi passerar luftslussarna in till avdelningen slår det mig att det här var första gången i Joels liv som han var utanför barnsjukhuset. Han är sex veckor gammal och det första han får se av världen utanför neonatalen är röntgenavdelningen tvärs över gatan. Dessutom sov han under hela resan. Latmaskgenerna har han onekligen från sin far.
Väl inne på rum 11 längst bort i korridoren, also known as vårt hem, kan vi bocka av hjärnkoll i vecka 34 från det digra kalendariet med tester och undersökningar och konstatera att nu har vi i alla fall två dagars andhämtning kvar till det blir ögonkoll på torsdag. Lika bra att förbereda sig inför det genom att destruktivitetsgoogla sig fram till allt som kan gå fel då. Det, eller titta igenom de sjuttitvåtusen avsnitt av Anne på Grönkulla som Vänlig Vän lämnade här vid ett besök i veckan. Men det är i morgon det. Idag gläder vi oss åt att Joel har lämnat avdelningen för första gången i sitt liv, att han verkar vara klar i knoppen och att han vid trematningen i natt lär spränga tvåkilosvallen. Snart lär hans hicka ge utslag på richterskalan. Så stor är han!
