Läsarbloggar

Det verkar onekligen som om Joel är här för att stanna och jag börjar känna att det är dags att utarbeta någon form av strategi för att tackla det. Det skrämmer mig faktiskt en hel del. Efter 40 dagar tycker jag ändå att jag kan hantera det här med att bo på sjukhus ganska bra. Jag vet vilka tider det är lättast att hitta parkering i patientgaraget, jag vet hur man smugglar in sushi på rummet utan att personalen ser det, jag har slutat att fascineras av rörposten och jag kan knyta in mig och min son i den mest komplicerade känguruskjorta. Dessutom kan jag kolla sondläge, sätta saturationsmätare, sköta syrgasutrustningen och allt annat sådant där som alla småbarnsföräldrar säkert håller på med. Till och med sömnbristen och tristessen börjar kännas som en integrerad del av mitt liv. Men i takt med att Joel närmar sig tvåkilosgränsen och dessutom på allvar börjat ta itu med sin däggdjursidentitet närmar sig också den dagen då hela kängurufamiljen ska kliva ut genom sjukhusets portar och fungera som en helt vanlig tjockbebisfamilj. Fälla ner pungen och landa, helt enkelt. Det där känns inte helt bra faktiskt. Eller jag menar, det är klart att det känns bra eftersom det måste kännas bra. Eller måste och måste, det b-o-r-d-e kännas bra i alla fall och på många sätt känns det ju bra men det är ju på papperet det. Men verkligheten då? Hur blir det med verkligheten? Ska vi ta hand om den där lilla bajs- och skrikmaskinen helt själva, utan alla hängslen och säkerhetsbälten vi blivit bortskämda med här i kängurureservatet? Och sedan? Ponera nu att vi mot alla odds ens skulle lyckas köra vår för ändamålet införskaffade familjebil från patientparkeringen till det som ska bli Joels barndomshem. Ponera att han inte skulle få luftföroreningskrupp eller vintersjuksalmonellan bara han drar ett enda litet andetag verklighetsluft. Ponera att ingen av alla de komplikationer och dystopier som prematurbarn tydligen prenumererar på och som puckopappan kamikazegooglat fram inträffar. Ponera allt det och lite till. Vad händer då? Vi kan byta miniblöjor, men kan vi koka välling? Vi kan fylla i ett vårdövervakningsformulär, men kan vi dagisinskola? Vi kan häva ett andningsstopp, men kan vi uppfostra ett barn? Alltså, jag har minsann jobbat på högstadiet så jag vet precis vad alla föräldrars små solstrålar är kapabla till. Jag har nattvandrat bland folkölsmarinerade och godtyckligt misshandlade tonåringar. Man behöver inte ens gå så långt upp i åldrarna för att få föräldraångest. Jag känner ju inte ens Joel. Tänk om han är värsta mobbarämnet eller tänk om han hatar fotboll? Innan jag utvecklar det här vidare vill jag bara understryka att jag gärna vänder mig mot riksdagshuset i bön fem gånger om dagen i tacksamhet och vördnad över vårt välfärdssamhälle som givit oss allt vi behövt för att överleva de senaste 40 dagarna. Det sagt kan jag någonstans ändå vara rädd för att vi ska ha blivit så till den milda grad inbäddade i solidaritetsbomull här på sjukhuset att vi inte ska klara den riktiga småbarnsföräldravardagen. Samhällets gigantiska curlingkvastar låter oss glida fram emot boet i sakta mak utan att behöva fokusera på annat än att vårda vår lilla hjälplösa son. Det som var tänkt att bli vår förberedelsetid inför föräldraskapet har förvandlats till vårdtid och en förvriden verklighetsuppfattning. Hur går man från kängurupappa till bara pappa? När kommer instruktionsboken? Eller det är väl egentligen inte ens det jag är mest rädd för. Jag tror att jag helt enkelt är lite rädd för Joel. Jag menar, jag älskar ju honom och så och jag ska göra precis allt för honom, inklusive skicka Bandidos på de snorungar som mobbar honom för att han är minst i klassen och har glasögon och sneda tänder. Men hur vet jag om det är äkta faderskänslor och äkta kärlek? Jag kanske bara tänker så för att jag vet att det borde vara så? Tänk om jag kommer att komma hem från sjukhuset med en vilt främmande individ som påstår att han är mitt barn, men som jag bara känner som vårdpaket? Men det är klart. När vi badade honom tidigare idag var kängurumamman tvungen att bli lite sur på mig för att jag inte städade honom ordentligt. Det var ju bara det att jag inte hade tid. Jag var tvungen att bara stå där och beundra underverket, djupt försjunken i hans små ögon. Alldeles lugn och lycklig inombords, för han såg ut att må så bra där han skvalpade runt i baljan. Fast sedan blev det brandlarm och då tänkte kängurupappan lite på att det säkert var falsklarm för det vet man ju hur många automatlarm det går och sedan gick han till fönstret och kikade ut och såg om det var några brandbilar där. Vid det laget hade kängurumamman redan plockat upp kängurupojken från hans vattenmadrass och var beredd att hoppa ut genom fönstret. På bottenvåningen, men ändå. Vill man vara snäll så kan man konstatera att jag hade rätt. Det var falsklarm. Det hade dock varit skönt om naturen hade varit gullig nog att bevisa för mig att jag verkligen var en pappa ut i fingerspetsarna. En pappa vars ryggmärgsreflex är att rädda sin son snarare än att stå i fönstret och titta på bilar.