Det där med ordningen har nästan blivit politik. När det ringer någon och vill hälsa på så säger jag att det går visst bra, bara ni inte förväntar er att vi tokstädar innan de kommer. Vi skaffade oss ett pingisbord och ställde det i vardagsrummet, vi spelade pingis, barnen spelade pingis och kompisar spelade pingis, jättekul. Sen började det bli så att den rena tvätten hamnade på bordet. Vi blev sämre och sämre på att sortera. Det blev typ, din nya klänning, sockar, kolla på pingisbordet. Nästa steg var att lite såna där "vet-inte-vad-vi-ska-göra-med-papper hamnade på pingisbordet och nu spelade ingen längre pingis eftersom man blev svettig bara av att stöka undan. I våras gjorde vi ett ryck, nu ska pingisbordet bort. Då fick den rena tvätten inte längre plats eftersom det låg så mycket papper och nästan färdiga halsband och trasiga småbilar på bordet. Vi gjorde ett jätteryck och stuvade undan halva bordet. Den andra halvan står kvar och det känns som om vi trivs med det. I förrgår hade vi besök och behövde röja i kökssoffan. Sagt och gjort, jag tog ihop bråten och la den i en hög på ja just det, pingisbordet och fick en massa tid över åt att umgås.
I såna här lägen är det superenkelt att skylla på att vi har fyra barn, dubbelt så många som genomsnittet och att det är därför vi har så stökigt men det är ärligt talat inte sant. Vi (i alla fall jag) har alltid haft det rörigt och ägnat ovanligt lite tid åt plockning och vanvettigt mycket tid åt att söka saker. Vi har skaffat oss små skåp för nycklar och plånböcker och det har underlättat avsevärt. När någon (sambon) hittar något viktigt så lägger man in det i vederbörandes skåp. Underbart... Oordningsfrågan kan vi nog leva med men det andra kaoset är svårartat.
I en familj med sex personer är min erfarenhet att det alltid är minst 1 av 6 som bangar ur på något sätt. Bråkar,skriker,gråter (oftast 6-åring), retas, kräks (statistiken säger 3-åring eller sambo), slåss, (vilket barn som helst) gnäller (8-åring) eller bara bryter ihop med spagettiben (1-åring). Själv är jag naturligtvis helt perfekt om det inte vore för att jag tokskriker åt barnen och får akta mig som ögat för att bli bitter. Jag tycker ju att jag är en klok kvinna i mina bästa år, hur kan jag då ha försatt mig i den här situationen. Gillar jag ens barn och sambosar? Trösten är att topplistan för vem som är mest puckad går runt. Om en bangar ur så finns det alltid någon som är solstråle och några som är mitt emellan. Man kan bli sams och säga förlåt till varandra och sen kan ett nytt fräscht bråk dyka upp. Är båda föräldrarna arga på ett barn kan ju alltid ett syskon trösta. Nu ska jag röja upp pingisbordet (jag skojar bara, jag har inte tid, jag ska prata med sambon och sen sova lite). Jenny
