Ultraljudet gör bebisen mer verklig

Ultraljudet gör bebisen mer verklig

Ultraljudet gör bebisen mer verklig

Suddiga, skuggliknande bilder på en skärm – det blir för många blivande föräldrar den första kontakten med barnet de väntar. Vi följde med Hanna och John på ultraljud.
 

Hannas mage är blågrön av ultraljudsgel. Kerstin Löfmark, barnmorska på Ekens barnmorskemottagning i Stockholm, för ultraljudsgivaren över magen och visar med markören på datorskärmen:
– Där har vi huvudet och där är hjärtat, ser ni att det pulserar?

Hanna och John, ser för ett kort ögonblick förvirrade ut.

Så fokuseras deras blickar och får något ömsint i sig:
– Där, ja! utbrister John och ansiktet spricker upp i ett leende.

Kerstin fortsätter att peka och förklara:
– Där har vi magsäcken, där är urinblåsan, ryggen och rygg­raden, och där…

Hon avbryts av John:
– Nu rörde den ju på sig!
– Ja, skrattar Hanna, den fladdrade till!

ORO INFÖR BESÖKET
En vecka före ultraljudet berättade Hanna och JG om sina tankar om ultraljudet.

Hanna var orolig, rejält orolig:
– Jag är rädd att det ska vara något som inte är okej, det är det jag tänker mest på just nu

John hoppades få se något som rörde sig, tecken på liv:
– Som man är jag ju lite frånkopplad i det här skedet…

Tidigare i graviditeten funderade de på att be att få göra ett kub-test.
– Men vi valde bort det, säger Hanna. Vi visste att vi skulle ha väldigt svårt att ta beslut om det skulle vara någon missbildning. Jag skulle ha svårt att göra en sen abort nu också om det upptäcktes något, jag ser det här mer som ett sätt att i så fall få möjlighet att förbereda sig.
– Det är klart man hoppas att den ser välskapt och frisk ut, men om den inte är det är man väl glad ändå, hoppas jag, sade John.

Hanna visste att ultraljudet var frivilligt, JG visste det inte.
– Jag trodde nog att det var en sådan där rutingrej som ingår, sade han. Men det är inget jag skulle vilja vara utan. Jag ska ha den där bilden på kylskåpet, precis som alla andra.
Nu sitter han där, intill Hanna med den kladdiga, blå magen, och tittar på skärmen som visar bilden av deras barn.

Kerstin berättar att hon ska mäta bebisens huvud och lår.
– Låret är tre centimeter, precis som det ska.
Tre centimeter – John måttar med sin tumspets:
– Fan vad coolt!

Så dyker bebisens ansikte upp på skärmen, tydligt, i profil. Hanna skrattar till:
– Den har så stor näsa och mun…
– Ja, säger Kerstin, när man som jag ser bebisar mycket i profil, då vet man att näsan är lika stor som överläppen. Oftast ser vi bebisar framifrån, man tänker inte på det då.

LÄTTAD EFTERÅT
Undersökningen går mot sitt slut. JG pekar på en utskrift av en ultraljudsbild:
– En sån där vill jag ha!

Kerstin skriver ut en hel remsa bilder.
– Det är långt ifrån alla bebisar som visar sig så här tydligt, det ska ni veta, säger Kerstin när hon överlämnar bilderna.
– Som ett kvitto på att allt ser bra ut, skämtar John när han tar emot dem.

Hanna lutar sig över honom och tittar.
– Den är fotogenique redan! säger hon. Men åh, vilka små händer…

Efteråt drar de en lättnadens suck.
– Jag var jätteorolig när vi gick hit, jag visste ju inte om det skulle vara något fel. Det här känns jätteskönt! säger Hanna.

John instämmer. Och ja, lite mer verkligt blev det; det här att de ska få barn.
– Fast det är fortfarande surrealistiskt. Det var ju bara som en grå-svart-vit bild utan ljud, och det var inte särskilt tydligt. Väldigt abstrakt – men coolt.

Publicerad i Gravid nr 3, 2009.

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler