Sofias illamående gick inte över

Sofias illamående gick inte över

Sofias illamående gick inte över

När Sofia blev gravid såg hon fram emot nio rosaskimrande månader. Men sjuk­domen hyperemesis gravidarum förvandlade graviditeten till en enda lång kamp för att inte kräkas.

Sofia längtade efter att bli gravid. Hon hade länge fantiserat om att få vara mamma.

Själva graviditeten hade hon tänkt sig som något fantastiskt. Hon skulle få köpa fina mammakläder, känna barnet växa i magen och få extra mycket kärlek och uppmärksamhet.

I stället blev hon sängliggande, plågad av ett illamående som tog över hela hennes tillvaro – drabbad av en sjukdom kallad hyperemesis gravidarum. Hon kräktes, var outsägligt trött och kände sig så febrig och yr att hon inte orkade lyfta huvudet från kudden.

– Kanske hade jag en väldigt ”rosa-luddig” syn på graviditet i allmänhet, men jag kunde aldrig föreställa mig att det skulle bli som det blev. Jag blev väldigt, väldigt besviken, säger Sofia, som innan hon blev med barn var helt frisk, tränade mycket och älskade friluftsliv.

Vägen från befruktning till barn blev med andra ord inte alls som hon hade tänkt sig.

– Eftersom man inte blir inskriven på mödravården förrän kring vecka tio ungefär så var jag ensam med mina frågor. När jag ringde mödravården för att berätta hur jag mådde fick jag höra: ”Så här är det att vara gravid i början. Det går över.”

Sofia önskar att mödravården hade som rutin vid den första telefonkontakten att ställa några frågor kring illamåendet. I så fall skulle de kunna bedöma om det rörde sig om vanligt gravidillamående eller om en sjukdom som behöver behandling.

Trots att Sofia berättade att hon mådde så dåligt att hon mest låg tills sängs och att hon inte kunde röra sig utan att börja kräkas, fick hon rådet att gå upp och gå för att inte drabbas av blodpropp. Så Sofia försökte hålla sig upprätt trots att hon kräktes illgrön galla, grät, skrek och började yra.

BLEV INLAGD PÅ SJUKHUS
I vecka sex gick det inte längre. Hon förlorade medvetandet och blev inlagd på sjukhus för att få vätske- och näringsdropp samt medicin mot illamående och kräkningar. Medicinen fortsatte hon sedan med under hela graviditeten.
– Jag låg på sjukhus i tio dagar, och efter att ha fastat fick jag dricka saft och buljong igen. Sedan fick jag åka hem. Kanske var det för tidigt. Jag hade nog behövt vara kvar längre eftersom jag hade svårt att ta hand om mig själv. Samtidigt tror man att ”bara jag kommer hem så blir jag friskare.”

Medan den som lider av vanligt graviditetsillamående oftast mår bättre efter vecka 12, blev Sofia allt sämre. Kräkningarna fortsatte, plus att hon fick kraftig foglossning och hade svårt att röra sig. Det var som en tandvärk i höften som gjorde att benen låste sig.
– Det finns ingen förklararing till varför just jag fick hyperemesis gravidarum, säger Sofia. Det kan vara något genetiskt, men ingen i min släkt har haft detta.
– Förr trodde man att det var en psyko­somatisk sjukdom, att den drabbade kvinnor som inte ville vara gravida. Men jag ville vara gravid och få barn. Eftersom man vet att stress kan förvärra symtomen så jag fick ta det lugnt och försöka undvika konflikter.

Sofia undrade om hon hade gjort något fel. Eller om det var något i hennes kropp som orsakade detta. Framför allt var hon arg och tänkte: ”Varför jag?”.
Att få omgivningen att förstå att det är en omfattande sjukdom som man blir medtagen av kan vara svårt. Sofia var rädd att uppfattas som sjåpig av dem som inte känner henne så väl som hennes närmaste familj gör. Men dålig var hon:
– Mamma trodde att jag skulle dö när hon såg mig på sjukhuset, säger Sofia som dock inte hade några problem med att bli trodd hos försäkringskassan. Hon blev sjukskriven hela graviditeten samt två månader efter förlossningen för att kunna återhämta sig.

ÅT FÖR ATT INTE MÅ MER ILLA
Graviditeten fortskred minut för minut, dag för dag.
– Varje sekund var en kamp för att inte kräkas. Jag åt varje eller varannan timme dygnet runt – även på natten.
Det kunde vara bröd eller kex, lite saft eller havrefras och mjölk som hennes man Henrik fick gå upp och hämta. Ett jämnt blodsocker dämpade nämligen illamåendet något.
– Till slut gav jag bara order till honom att hämta olika saker som vatten eller havrefras. Det var hemskt, jag skämdes varje gång jag bad om hjälp men jag var tvungen. Det måste ha varit jättejobbigt för Henrik att jag alltid var så trött och inte orkade gå upp ur sängen, och att jag var så hjälplös när han var på jobbet. Men Henrik är duktig på att inte säga ifrån när det är jobbigt, han tryckte nog undan en massa känslor. Idag vill han inte prata om den tiden, den var säkert traumatisk även för honom. Men han servade och stöttade mig mentalt genom hela graviditeten. Jag hade inte klarat av att vänta barn utan Henrik.
Till en början gick Sofia ner i vikt, men eftersom att äta var det enda som gav lite lindring så åt och åt hon och gick sammanlagt upp 30 kilo i vikt.
– Jag var så trött på att äta men gjorde det för att hålla illamåendet i schack.

RINGDE SIN MAN OCH GRÄT
Genom hela graviditeten låg Sofia till sängs.
– Alla hormonnivåer i kroppen var förhöjda, allt förstärkes – även det svajiga humöret. Jag ringde ofta min man på jobbet och grät när jag tyckte att allt kändes för jävligt efter en kräkattack. Men läskigast var att vardagsmusklerna försvann. Mina skinnstövlar var stora som båtar när jag provade dem. Jag hade inga vadmuskler kvar, benen var helt förtvinade, trots att jag gått upp 30 kilo.
Ändå vande sig Sofia vid att illamåendet var hennes normaltillstånd.
– Jag tror att människan är gjord för att anpassa sig till alla situationer, det som är jobbigt kan bli det normala, något att utgå ifrån, det är väl därför folk i krig klarar av vardagen.

Sofia är barnkär och hade gärna velat få fler barn snabbt – gärna fyra i tät följd – om hon inte hade mått så illa när hon väntade Kasper.
– Det är en sorg för mig att ha mått så dåligt. Blir jag gravid igen kommer jag att må lika dåligt igen. Vad händer då med Kasper? Jag kommer ju i princip att försvinna i ett år. Om han ska se mig kräkas och gråta behöver han nog bli lite äldre så att vi kan förklara för honom vad det beror på.
Trots det extrema illamåendet som Sofia led av under hela graviditeten tycker hon att det självklart var värt priset. Hon fick ju ett barn! Så tänkte hon även när hon låg i sängen och mådde pyton, att hon ville ha fler barn, och nog kunde tänka sig att genomlida detta en gång till.
Men kanske inte riktigt än – att vara så hjälplös och beroende av någon annan är fruktansvärt, konstaterar Sofia.

VILL KLARA SIG SJÄLV
– Att inte kunna ta hand om sig själv var en katastrof. Jag har svårt för att be om hjälp eftersom jag vill vara duktig och klara mig själv. I efterhand har jag tänkt att jag nog skulle ha behövt mer hjälp, men jag var så trött och dålig att jag inte kunde formulera för mig själv och andra vad jag behövde hjälp med. Jag var för trött för att orka fundera på möjligheten att till exempel få hemtjänst.
Kasper spelar innebandy med en fotboll medan mamma Sofia fortsätter sin berättelse.
Duschade gjorde hon en gång i veckan, oftast inför veckobesöket på mvc.
– Det kan nog få utomstående att förstå hur absurd situationen var, säger hon. Jag kände mig så ofräsch och äcklig, helt ingrodd och med fett, tovigt hår. Men jag orkade inte duscha oftare. Min man fick hjälpa mig in i badrummet och att kliva i badkaret, sedan satt jag ner, tvättade mig och försökte att inte kräkas.

BARNMORSKAN BRA STÖD
– Samtidigt var det skönt att få komma ut och träffa barnmorskan en stund. Jag hade en fantastisk barnmorska som var orolig för att jag var ensam hemma om dagarna med mitt illamående och mina tankar.
Kasper föddes med planerat kejsarsnitt eftersom Sofia inte hade några krafter kvar. Förlossningen blev inte som hon hade tänkt sig.
– Jag kunde inte röra mig, hade ont och var som ett paket som forslades till operation i rullstol och fick lyftas upp på britsen.
Men när Kasper väl var ute på andra sidan drabbades Sofia av omedelbar kärlek.
– Jag var chockad över hur fantastiskt det var att få barn. Under hela graviditeten hade jag knutit ett band till barnet i magen. Det var vi två. Samtidigt som jag hoppades att barnet inte tagit skada av att jag kräkts och ätit dålig mat. Men jag kunde inte hålla Kasper under hans första dygn eftersom jag kräktes så mycket på grund av det enorma hormonpåslaget efter förlossningen.

Det tog två veckor efter förlossningen in­nan illamåendet gav med sig. Sedan följde månader av återhämtning. Sofia förblev sjukskriven så att Henrik kunde vara föräldra­ledig medan Sofia återerövrade en normal vardag.
– Bara för att graviditeten var över var jag inte pigg. Det kändes som att dygnet runt ha 40 graders feber, samma känsla som jag haft under hela graviditeten. Jag var snurrig i huvudet och ville bara krypa ur kroppen. Jag var tvungen att lära mig att sitta uppe igen – och att gå.

Det tog Sofia ungefär ett halvår att kunna gå normalt igen. Den psykiska återhämtningen tog längre tid.
– Jag var nog lite överbeskyddande mot Kasper. Och socialt levde jag ett instängt liv det första halvåret med Kasper. Kanske kan man likna det vid en social koma. Jag hade ju varit ensam, instängd och sjuk under nästan ett års tid. Jag hade vant mig vid den totala tystnaden hemma.
Numera är Sofia och Kasper ute en hel del. De går på barnrytmik varje vecka och hittar ofta på saker med andra mammor och deras barn så att Kasper får leka med kompisar.
– Det är härligt att ha ett barn och att vara tillbaka i livet igen, konstaterar Sofia.

Publicerad i Gravid nr 1 2009.

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler