"Så kom jag över min förlossningsrädsla"

"Så kom jag över min förlossningsrädsla"

Var femte svensk kvinna uppskattas lida av förlossningsrädsla, och många utvecklar den vid sin första förlossning. Men för Helena fanns hjälp för att komma över skräcken.

Efter sonen Elias födelse för fyra år sedan fattade Helena, 35, ett stort beslut. Inga fler barn för hennes del. En utdragen förlossning och tråkiga erfarenheter från BB fick hennes tidigare positiva inställning till att bli mamma att försvinna och en oresonlig rädsla att väckas.
– Det känns som två skilda världar att prata om hur jag kände då och hur jag har det nu, berättar Helena när vi träffas i byn strax utanför Nossebro 10 mil nordost om Göteborg.

Hennes ögon ser osäkra ut, och hon har svårt att beskriva de känslor som väcks medan hon pratar. Trots svår förlossningsrädsla sitter hon här med en tre månader gammal bebis glatt jollrande i sitt knä.
– Jag har ju äntligen fått bearbeta mina känslor och fått en positiv upplevelse av en förlossning tack vare Agnes, säger hon och ger sin dotter en puss.

För fyra år sedan, efter sonen Elias födelse, var Helena fast besluten att aldrig mer sätta sig i samma situation. Men det handlade inte om att förlossningen var dramatisk, även om den var utdragen gick nämligen allting bra.
– På papperet var förlossningen normal, men inom mig var det kaos, säger Helena och vrider obekvämt på sig.

– Men jag höll en fasad utåt och visade inte hur jag mådde. Ingen, förutom möjligen min sambo och min syster, förstod hur dåligt jag mådde.

Innan Elias föddes hade hon sett fram emot att bli mamma. När värkarna började var hon förväntansfull. Men i takt med att de och smärtan blev intensivare stegrades rädslan.
– Det gjorde så ont! Jag kände mig otroligt ensam och var så trött att jag inte orkade kommunicera mina upplevelser eller ens be om ett glas vatten. Jag upplevde inte att barnmorskan var lyhörd för vad jag behövde eller peppade mig att se framåt. Jag befann mig i en tunnel av ensamhet och smärta och såg inte slutet.

– Panikkänslor kom och rädslan tog helt över. ”Jag vill inte” var som ett mantra i mitt huvud, och jag motarbetade min egen kropp. Att ett barn var på väg fanns liksom bara i periferin, och allt kändes hopplöst.

Också dagarna efter förlossningen gav dåliga erfarenheter. Helenas bröstvårtor var inåtvända, och hon hade svårt att komma igång med amningen. Som förstföderska kände hon sig stressad och orolig över att inte räcka till, och personalens hantering av situationen var inte till någon hjälp.
– När vi skulle försöka amma direkt efter förlossningen var det någon som påpekade att ”de där kan han inte suga på”. Den kommentaren gjorde inget annat än att stjälpa mig, och det kändes som att vi inte ens fick en chans att försöka själva, säger Helena, och hennes blick mörknar.

Väl hemma levde känslan av att inte räcka till kvar och fick nedstämdheten att komma och gå. Allteftersom månaderna gick växte Helenas övertygelse om att hon aldrig skulle våga skaffa fler barn. Precis som under förlossningen fastnade hon i ett ohälsosamt tankemönster som var svårt att prata om och hantera. Men så, efter tre år, blev Helena trots allt gravid igen, och hennes värld skakades om.
– Först, när jag insåg att jag var gravid, blev jag jätteglad! Någonstans i bakhuvudet fanns längtan efter ett syskon till Elias, men det var en tanke jag inte vågat släppa fram, säger Helena och ser ömt på sin lilla bebis som belåtet ligger vid hennes bröst.
– Men när jag skulle beställa tid på mvc bröt jag ihop.

Tårar och panikkänslor varvades, och tankar på hur det skulle gå till att få ut bebisen trängdes i hennes huvud.
– Kejsarsnitt var enda utvägen, och första mötet på mvc var jag väldigt ledsen. Egentligen kunde jag nog inte sätta ord på vad jag kände, men barnmorskan uppfattade tydligt att jag behövde hjälp. Hon föreslog att jag skulle träffa bvc-psykologen, och då tänkte jag att ”oj – mår jag verkligen så dåligt?”.

Helena fick också en tid på Aurora, en specialenhet för oroade barnaföderskor på sjukhuset där hon skulle föda, för att prata om kejsarsnitt och den kommande förlossningen. Eftersom hon ville förbereda sig med argument för att få ett kejsarsnitt inför mötet gick hon till biblioteket för att läsa på.
– Bredvid boken jag hittade om kejsarsnitt stod en annan bok, Föda utan rädsla, och av någon anledning lånade jag med mig den också. När jag läste om kejsarsnitt kände jag starkt att det ville jag ju inte heller. Det skrämde mig nästan ännu mer.

– Så jag började läsa den andra boken, och då föll allt på plats! Jag förstod plötsligt varför jag känt som jag gjort, säger Helena, och lättnaden hon utstrålar när hon nu berättar är påtaglig.

– Den förklarade hur stress påverkar kroppen, att rädsla kan göra en förlossning utdragen och hur viktigt det är att vara utvilad och ha fått i sig näring. Sedan stod det också mycket om hur viktigt det är med det mentala. Att inte fastna i rädslan som jag gjorde.

"Föda utan rädsla" (Bonnier Existens) är skriven av doulan och sjukgymnasten Susanna Heli. När Helena hade läst klart den kände hon att det var just ett sådant stöd hon behövde. Med Nicklas samtycke hittade och anlitade hon en egen doula, och accepterade tanken på att föda normalt. Samtalen med psykologen, och tryggheten i att ha en doula som kände hennes rädslor, hjälpte dessutom Nicklas att förbereda sig och finnas till hands för att peppa och stödja hela vägen. Det fick Helenas skräck att långsamt ge vika.
– Självklart var jag nervös för att föda, och ända fram till att vi åkte in var jag orolig för hur det skulle gå. Men jag var inte rädd och väl förberedd mentalt och fysiskt, berättar hon.

Både Helena själv och Nicklas var pålästa. Personalen på BB var väl informerade om hennes rädslor och parets doula redo att rycka ut. Ändå hann de knappt på plats förrän Agnes var född.
– Det gick på en timme, och Åsa, vår doula, hann knappt dit. Men jag kände mig helt lugn och var så övertygad om att det skulle gå bra. Nicklas coachade mig hela tiden, och barnmorskan såg till att jag hade kontakt och hörde vad hon sa. Jag hade fyra människor med mig som såg mig, stöttade och trodde på mig, och det gjorde en enorm skillnad.

Helenas önskan inför Agnes förlossning hade varit att kunna vara i nuet, våga följa med och acceptera det som händer i kroppen.
– Jag ville låta kroppen styra i stället för mina rädslor, och det var så det till slut blev! Visst fanns det stunder då jag sa att ”nu vill jag inte mer”, men de känslorna kom och gick och var inget som fick fäste, berättar Helena, och nu strålar hennes ansikte.
– Innan Agnes föddes fattade jag inte hur någon över huvud taget kunde prata om en drömförlossning. I dag förstår jag vad de menar. Och jag skulle inte tveka att föda om jag blev gravid igen.

Artikeln är publicerad i Vi Föräldrar Gravid nr 1, 2011.

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler