Jag tog ingen bedövning

Lättandningen från yogan kom till användning när Moa födde barn. ”Jag hade planerat att ta bedövning, men det blev inte så.”

Vad tänkte du inför förlossningen?
– Shit, måste jag föda nu också! Nej, förlossningen kändes inte så kul att tänka på, det kändes lite läskigt. När jag var yngre tänkte jag att det skulle vara lite pinsamt på något sätt. Att ligga där, och folk skulle titta på en… men när jag vant mig vid tanken var jag ändå förväntansfull.

Hur förberedde du dig?
– Vi tvingade oss att titta på tv-programmet Barnmorskorna. Det första avsnittet var jobbigt, sedan var det jätteintressant att se hur de jobbade på förlossningen. Att barnmorskorna var trygga och kunniga. Då började jag tänka på hur jag ville ha det och läste på så mycket jag kunde. 
Cem var jätteorolig inför förlossningen, han har lätt för att svimma, som hos tandläkaren till exempel. Vi skämtade om att han skulle svimma och att jag skulle få ta hand om honom. Eller att han skulle sitta på puben och röka en cigarr som i gamla tider. Men eftersom jag var lugn och verkade ha kontroll så han var han också jättelugn.

Vad hände?
– I taxin på väg till sjukhuset var jag orolig eftersom jag hade fått en blödning samtidigt som vattnet hade gått. Jag var helt fokuserad på om fostret rörde sig. Väl inne på sjukhuset konstaterade de att allt såg normalt ut, och värkarna satte igång på allvar. Jag hade planerat att ta bedövning, men det blev inte så.

Ryggbedövning kunde göra att förlossningen tog längre tid och innebära risker för fostret, sa barnmorskan, så därför struntade jag i den. Jag provade lustgas men blev bara yr av den, och så gick den inte ihop med lättandningen som jag hade lärt mig på gravidyogan. Lättandningen använde jag genom hela förlossningen. Det var den enda smärtlindring jag behövde, och den gjorde att jag kunde fokusera på något annat än värkarna.
– Jag hade försökt förbereda mig mentalt på det värsta, akut kejsarsnitt till exempel. Och att smärtan skulle vara svårare. Jag har inte särskilt hög smärttröskel, däremot har jag haft jobbig mensvärk, så när värkarna inte var värre än kraftig mensvärk i intervaller blev jag lättad.

Förlossningen tog cirka 9 timmar. Jag krystade i 14 minuter och det är tydligen snabbt för en förstföderska. Personalen skämtade om att jag krystade som en omföderska. Sedan sydde de 2–3 stygn, men det kändes inte. Man bryr sig inte så mycket om att de syr när man håller i sitt barn.
– Dagen efter förlossningen såg jag att jag hade ett stort köttsår på armbågen för att jag hade hängt så hårt mot gå-stolen under värkarna. Och jag hade en djävulsk träningsvärk i nacken. Så jag hade nog ansträngt mig rätt så hårt.

Och med lite distans?
– Mitt uppe i förlossnings-arbetet var det bara att hänga på. Personalen var verkligen lugn och uppmuntrande, det var viktigt. Jag tror att jag funkar rätt bra under press, då hinner jag inte noja och oroa mig. Trots att det nästan är lite fult att säga det så kände jag mig duktig och stolt efteråt, över att ha fött utan bedövning. Det kändes häftigt att ha klarat av förlossningen helt utan smärtlindring. Ändå var det absolut ingen duktighetsgrej. Jag hade inte känt mig ett dugg missnöjd om jag tagit bedövning. Och jag är stolt över att ha övervunnit min rädsla och oro. Det är nog det som är den största prövningen.

Efteråt var jag helt euforisk. Och jag tänkte direkt att det här kan jag göra om!
– Jag tror också att vägen till förlossningen spelar in. Vi hade ju kämpat länge för att få barn och varit oroliga för att vi kanske aldrig skulle bli föräldrar över huvud taget. Ada var så efterlängtad.

Moas tips till gravida:
”Gravidyogan som jag gick på var verkligen bra! Jag hade det stressigt på jobbet och sov dåligt, så jag tränade yoga hemma för att varva ner och komma i form inför förlossningen. Andningen som jag lärde mig där var den enda smärtlindringen jag behövde.”
 

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler