Jag gjorde mitt bästa

Två gånger var Pernilla inställd på att föda vaginalt. Två gånger blev det snitt.
– Men jag är nöjd nu, säger hon. 

Vad tänkte du inför förlossningen?
– Jag hade mamma som referens. Hon var supersmal och snygg, gick upp bara det jag vägde och gick ner ännu mer efteråt.Hon mådde hur bra som helst under graviditeten och det tog fyra timmar så var jag ute.
– Men jag insåg snabbt att för mig skulle allt bli annorlunda. Jag hatade graviditeten med Alma. Jag mådde illa och var arg över att någon annan bestämde när jag skulle äta, att jag inte kunde sova eller springa efter bussen. Jag hade bäckenuppluckring båda gångerna.

Hur förberedde du dig?
– Tyvärr förberedde jag mig inte alls. Någon slags förnekelse kanske. Jag är en sådan som säger ”aj” när de tar blodprov i fingret och har noll smärttröskel.
– När jag tänkte på förlossningen så ville jag bara att det skulle vara över. Jag har aldrig haft någon bild av mig själv som urmodern, utan jag trodde att jag skulle svära och vara arg. Det viktigaste var att vi skulle hinna in i tid för att jag skulle kunna få epidural. Alex uppgift var att hålla reda på vad bedövningen hette och se till att jag fick den. Jag gick inte på profylax utan förlitade mig på drogerna… haha!

Vad hände?
– Med Alma gick jag tre veckor över tiden. Så jag satt och väntade och var stor som ett hus. Jag hade tid för igångsättning men vi fick åka hem igen med packning och bilbarnstol. Jag behövde sova sa de, och gav mig två sömntabletter. Två dagar senare åkte vi in igen och jag kämpade i 20 timmar men öppnades inte. Så det blev akutsnitt.
– Alex satt och pratade med mig hela tiden. Han brukar komplettera mig, om jag är arg blir han lugn, så jag hade full tillit till honom. Han höll på och larvade sig och det hjälpte mig jättemycket.

Och andra gången?
– Andra gången hade jag ju en 2-åring hemma, så jag ville försöka föda vaginalt. Det var besvärligt med återhämtningen efter första snittet och jag skulle inte kunna bära Alma eller tunga kassar. Så jag ville föda den naturliga vägen trots att jag absolut inte hade något självförtroende. Tio dagar för tidigt satte värkarna igång, så jag tänkte ”okej det här är en helt annan graviditet, det kan gå”. Men jag öppnades inte i alla fall. Efter 55 timmars värkar sa jag bara: Ta ut barnet nu! Jag tyckte att sjukhuspersonalen pressade mig fast jag inte riktigt ville.

På vilket sätt kände du dig pressad?
– De sa hela tiden: ”Ska du inte försöka vaginalt, andra gången vet din kropp vad den ska göra!”
– De lovade att stå redo med epidural, vilket de inte gjorde. De borde ha hört att mitt självförtroende var dåligt. Eller – jag borde lyssnat mer på mig själv.

Och med lite distans?
– Nu tänker jag: Aldrig mer barn. Men det är på grund av graviditeten också. Nej, det här är inte min grej, jag kan vara bra på annat.
– Alex brukar reta mig på skoj med att jag inte är någon riktig kvinna. Det finns ju sådana värderingar och det har väl att göra med att vaginal förlossning är vanligast. Men jag var egentligen aldrig sugen på att prova vaginalt, bara för att få den upplevelsen. Snitt är ändå väldigt smidigt. För mig hade planerat snitt varit bäst, men jag är nöjd nu. Jag gjorde mitt bästa. $

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler