Hur ont gör det att föda? Så här svarar experterna

Hur ont gör det att föda? Jätteont, enligt forskning. Men man klarar det. Dels finns smärtlindning (om man vill), dels skiljer sig förlossningssmärta från annan smärta.

Knappast något gör så ont som att föda barn, verkar det som. I en studie där patienter själva har skattat olika ­sorters smärta är det i stort sett bara fingeramputation – utan bedövning – som gör mer ont än förlossningssmärta. Cancersmärta, brutna ben och tandvärk gör mindre ont (de två sistnämnda bara ungefär hälften så ont).

– Jag har aldrig hymlat med att det för det mesta gör jäkligt ont, säger Ulla Waldenström, barnmorska och professor i reproduktiv hälsa vid Karolinska institutet i Solna, samt drivande kraft bakom en alternativ förlossningsenhet med naturlig förlossning i Stockholm i slutet av 1980-talet.

Smärtan behöver inte kännas negativ

Men hur konstigt det än låter: förlossningssmärtan behöver inte upplevas som negativ.

Ulla Waldenström har arbetat med flera studier om kvinnors förlossningsupplevelser. I en av dem uppgav 27 procent av kvinnorna att de hade haft värsta tänkbara smärta. Men bara 6 procent mindes förlossningen som en mycket dålig upplevelse.

– I de flesta fall kan man alltså känna värsta tänkbara smärta men ändå ha en positiv förlossnings­upplevelse, säger Ulla Waldenström.

Ibland skattas smärta med något som kallas VAS, visuell analog ­skala. Det är en skala mellan 0 och 10, där 0 är ingen smärta alls och 10 är maximal smärta.

De flesta som föder barn brukar uppnå en smärtnivå på 8 eller 9, berättar Gudrun Abascal, barnmorska, tidigare vårdchef på nyss nedlagda BB Sophia i Stockholm och f­örfattare till boken Att möta förlossningssmärtan. En del ­kvinnor hamnar högre, en del lägre, men de flesta stannar på 8 eller 9.

Smärtan under förlossningen inte ett problem för alla

– Men alla känner inte rädsla fast de känner så stark smärta, säger hon. Alla upplever inte smärtan som ett problem. En del kan säga ”Ja, det gjorde jätteont, men jag tänkte ­aldrig på det som något farligt. Jag tänkte att det här är okej”.

Förlossningssmärta är något helt ­annat än ­nästan all ­annan smärta – på många olika sätt. Det gör att varje jämförelse med annan smärta egentligen blir skev.

Oftast när vi har ont är det ju för att något inte är som det ska. Vi kanske har bränt oss, har magknip eller har stukat en fot. De flesta av oss bär på massor av erfarenheter som präntat in i oss att smärta är lika med fara – en tydlig signal på att något är fel och behöver ­undvikas eller avhjälpas.

När det gäller förlossningssmärta gäller inte detta längre. Då behöver vi lära om. Då behöver vi förstå att smärtan plötsligt är en signal på att allt är precis som det ska: ­livmodern arbetar, förlossningsarbetet är på gång, barnet är på väg att födas.

Ska man ta smärtlindring?

Det betyder inte att man ska kämpa utan smärtlindring, om man vill ha det. Men man behöver veta att smärtan inte är ­farlig. Man behöver veta att just denna gång, till skillnad från nästan alltid annars, signalerar inte smärtan att något är på tok.

Dessutom tar förlossningssmärtan ­pauser. Kvinnan kan återhämta sig mellan sammandragningarna.

Och smärtan leder till något positivt. Det påverkar smärtupplevelsen, och minnet av den, i ganska hög grad, tror man. Förmodligen är det också anledningen till att många kvinnor föder fler än ett barn, trots att det ofta innebär den största smärta de någonsin upplevt, tror Gudrun ­Abascal.

– Under förlossningen kan de kvida ”jag kommer aldrig att göra om det här!” – men så kommer de ändå efter två år igen. Och det är för att de står ut med den här smärtan. Belöningen är så stor att det inte blir något lidande.

Smärtan går det inte att komma ifrån – men så länge den inte innebär ett lidande är den inget problem i sig, menar hon.

Det är så mycket som påverkar ­smärtupplevelsen. Som att alla kvinnor är olika, till exempel. De har olika ­kroppar, olika erfarenheter av smärta – och de svarar på olika sätt på olika smärtlindringsmetoder.

Dessutom är ingen ­förlossning den andra lik.

Olika sätt att beskriva hur ont det gör att föda

Även kulturen kan påverka hur man ­upplever smärtan. En studie som undersökte hur förlossningssmärtan beskrevs i olika länder visade att det i USA var ­vanligt att använda ord som kramp, skarp och olidlig. I Kina och Danmark användes också ordet skarp, men i Kina sa man även att smärtan var hemsk, i Danmark ­användes också orden huggande och ­tröttsamt. I Sverige användes ord som tröttande och bra, men hemskt.

Gudrun Abascal brukar prata om att kvinnor som ska föda barn kan ha hjälp av att i tur och ordning försöka ignorera, distrahera och acceptera smärtan.

– Man kan ignorera smärtan när den först kommer, kanske genom att försöka somna om eller gå och fika. När det inte går att ignorera den längre kan man ­försöka distrahera sig, kanske se en film.

– Och när inte det går längre är det bra om man kan tänka att ju mer ont man har, desto bättre är det, för då kommer barnet snart. Och försöka vara så avslappnad som möjligt. Och försöka känna förtroende för att omgivningen finns där och stöttar.

Kan man göra något i förväg för att lättare kunna acceptera smärtan under förlossningen?

– Jag tror det är bra att reflektera över sig själv. Hur blir jag när jag känner smärta och oro? Tar jag två Alvedon, eller går jag in i mig själv? Vill jag att min partner ska vara nära, eller vill jag inte låta partnern komma nära alls?

NUVARANDE Hur ont gör det att föda? Så här svarar experterna
NÄSTA Kan man älska andra barnet lika mycket som det första?