Förlossningensberättelse: Åkte polisbil till förlossningen

Förlossningensberättelse: Åkte polisbil till förlossningen

Förlossningensberättelse: Åkte polisbil till förlossningen

Anton bestämde sig för att komma ut åtta veckor för tidigt. Vanlig förstoppning trodde mamma Anna, när värkarna började. Till slut fick hon åka polisbil till förlossningen.

Barnmorskan hade länge tjatat på Anna om att hon skulle övergå till inre polistjänst. Och nu hade hon äntligen gjort som barnmorskan sagt. De sista åtta veckorna fram till förlossning hade Anna och Alexander sett fram emot att kunna ta det lugnt.
– Hela graviditeten hade i stort sett varit lätt, jag hade inte känt några tecken på att Anton hade bråttom ut, säger Anna.

Planeringen var perfekt:
De hade hittat sitt drömhus och hade precis fått tillträde till det. Det var ett par månader kvar till den beräknade förlossningen, den 17 juli, och de skulle i lugn och ro packa upp och göra sig hemmastadda innan bebisen föddes.

Söndag 18 maj

Anna: Jag vaknar natten till söndagen och har magknip. Redan på fredagen har jag haft lite blodblandade flytningar. Jag tänker att magknipet beror på förstoppning, men vet också att det blivit lite mycket med flytten dagen innan.

På dagen åker vi i alla fall in till förlossningen. Där gör personalen ultraljud, de tar också en CTG-kurva och undersöker mig. Allt ser fint ut, det enda är att livmodertappen är något förmjukad, men det är inget alarmerande.

De frågar om jag vill ligga kvar, men jag ska jobba dagen därpå, så vi åker hem och jag fortsätter att vila.
 

Kl 07.00 - nästa morgon

Anna: Magknipet har inte gått över, men det har inte heller blivit värre. Jag tänker gå till apoteket på lunchrasten och köpa något mot förstoppningen.
Alexander: Anna åker till jobbet, jag drar på mig snickarkläderna och är hemma i huset för att fixa och packa upp.

Kl 08.00
Anna: Jag kommer till jobbet, och dagens första arbetsuppgift blir ett telefonförhör. Jag håller hela förhöret, men har jätteont i magen. För säkerhets skull ringer jag förlossningen för att kolla av läget. De ber mig komma in, och min chef får köra mig i en civil polisbil.
Jag ringer Alexander och berättar, men säger att det bara handlar om vanligt magont, och att han kan fortsätta fixa hemma.

Kl 09.30
Anna: Jag blir återigen undersökt, CTG-kurvan ger inga värkutslag. Jag fortsätter att tjata om min förstoppning. Läkaren börjar fundera på om det kan handla om tarmvred.
Alexander: Jag går där hemma och fixar. Anna har ringt och pratat om eventuellt tarmvred, men hon var bestämd när jag frågade om jag inte skulle komma in.

Kl 15.00
Anna: Läkaren bestämmer sig för att göra en vaginal undersökning. Jag ser hennes stora ögon när hon plötsligt säger: ”Du har inte tarmvred. Du ska föda barn nu!”
De ger mig värkstillande dropp för att skjuta upp förlossningen åtminstone med någon dag. Jag ringer Alexander, men säger att det inte är någon brådska: Bebisen kommer tidigast imorgon.
Alexander: Jag får jättebråttom! Jag panikrafsar ihop lite grejer, vi har inte förberett oss alls på förlossning så här tidigt. Flyttkartongerna är inte ens uppackade, men jag hittar en extra
t-shirt till Anna. Jag sitter i bilen i mina snickarkläder på väg till sjukhuset i Borås på mindre än fem minuter.

Kl 15.30
Anna: Det är en väldig aktivitet i rummet. Personal från neonatalavdelningen kommer ner och jag blir undersökt. Det visar sig att jag är helt öppen och jag får en chock, börjar storgråta och darra som ett asplöv. Tanken på att jag skulle kunna föda för tidigt har aldrig ens slagit mig.
Alexander: Jag rusar in på sjukhuset, hittar Anna i ett rum, och eftersom jag anländer mellan två värkar får jag ett leende av henne och andas ut.

Kl 16.15
Anna: Vattnet går. Jag hinner inte byta om, utan ligger i de mammakläder jag lånat av min kollega. De blir förstörda, och hamnar i papperskorgen, men det tänker jag inte på då.
Kl 16.16
Anna: Krystvärkarna sätter igång. Nu börjar jag känna mig orolig över hur bebisen mår.
Alexander: Jag försöker filma så mycket som möjligt. Vid ett tillfälle säger Anna, helt lugnt: ”Jag är ledsen, hörni, men det här funkar inte. Bebisen kommer inte att komma ut. Den är för stor.”

Kl 16.20
Anna: Plötsligt, mitt i alla värkar, är det onda över. Bebisen är ute. Han skriker. Han får ligga på min mage.
Alexander: Det är värt allt! Plötslig har vi världens underbaraste lille kille hos oss. Han är otroligt liten. Och hårig. Han ser så vuxen ut.
Jag får klippa navelsträngen och får följa med honom ut i akutrummet. Tårarna bara rinner, jag försöker filma så gott jag kan, men det är svårt, det är lyckotårar. I akutrummet vet personalen vad de gör. De intuberar honom (skapar fria luftvägar, reds. anm.) och lägger honom i respirator.

Kl 17.00
Anna: Jag får ligga kvar på rummet medan de kör iväg med vår bebis. Hela kroppen skriker efter honom.

Alexander: Vi blir borta ganska länge. Anton hamnar på neonatalen och jag sitter intill honom. Efter en stund inser jag att Anna ligger där nere ensam, och jag går ner till henne. Tillsammans går vi upp till honom och tittar.

Anna: Han är så fin. Men vi får bara lägga handen på honom. Det känns helt galet, även om jag förstår. Men på fredagen får vi äntligen hålla honom i famnen.

Stannade 4 veckor på neonatalavdelningen

Anton föddes i vecka 32 och fick ligga i respirator i två dagar. Därefter låg han i kuvös i ytterligare någon vecka. När han föddes vägde han 1 905 gram och var 42 centimeter lång. Familjen fick ligga kvar på neonatalavdelningen i fyra veckor.
– Där gjorde sig Anton snabbt känd som en pojke som kissade, gärna och mycket! Han kissade ner sin kuvös hela tiden, minns Alexander.

Under en lång tid gick han under namnet Nummer 5 (den lilla skylt som satt på kuvösen), men så småningom fick han namnet Anton Alfons Cederhage. När familjen kom hem hade de hemsjukvård i ytterligare en månad.

Idag har Anton hunnit bli 8 månader. Han har vuxit om flera av sina jämnåriga kompisar och har blivit en pigg och aktiv liten kille.
Varför Anna födde för tidigt vet man inte riktigt, det kan ha berott på streptokocker.

Publicerad i Vi Föräldrar Gravid nr 2, 2009.

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler