Föda utan rädsla

Föda utan rädsla

Föda utan rädsla

Den som är rädd för att föda ser ofta kejsarsnitt som enda möjligheten. Vi har träffat Jessica, Annika och Anneli, tre mammor som alla har fått hjälp med sin förlossningsrädsla av barnmorskan Marlene Jandér.

Trots att vi föder barn i ett av världens säkraste länder blir vi allt räddare för att föda. Kontrollbehov, trygghetsberoende och ovana att hantera motgångar är en del av förklaringen till att så många unga kvinnor söker hjälp för förlossningsrädsla idag, enligt Marlene Jandér, som är barnmorska och arbetar med förlossningsrädda på Huddinge sjukhus i Stockholm.

I sitt arbete som aurorabarnmorska* hjälper hon förlossningsrädda mammor och deras partners att våga ta steget och föda vaginalt. Vi Föräldrar Gravid har träffat tre av de kvinnorna, som berättar hur de fått hjälp att hantera sin förlossningsrädsla.

På många förlossningskliniker i Sverige finns det barnmorskor som är särskilt utbildade för samtal med förlossningsrädda kvinnor. Mottagningarna kan ha olika namn på olika platser, till exempel Aurora, Indigo eller Anima. Fråga din mvc-barnmorska eller ring direkt till förlossningskliniken om du är intresserad av att komma på sådana samtal.
 

Att föda var som att hoppa bungy jump

Både Jessica och Magnus såg kejsarsnitt som enda utvägen när de blev gravida. Men efter samtal med barnmorskan Marlene ändrade de sig.

De första gångerna vi sågs satt jag bara och grät, berättar Jessica, med 6 månader gamla Maja i knät. Jag blev skräckslagen bara jag såg sjukhusbyggnaden. Minnena från min första förlossning kom över mig, jag kunde inte ens gå in.

Utifrån sett, i journalen, hade Jessica en ”normal” första förlossning. Men hennes egen upplevelse var traumatisk. Anton tog 30 timmar på sig att komma ut och Jessica var fysiskt utmattad på slutet eftersom hon kräktes en hel del. De sista timmarna har hon bara suddiga minnen av, men känslan av stigande panik etsade sig fast. Plötsligt var rummet fullt av folk, en barnmorska tryckte på magen och en läkare försökte dra ut Anton med sugklocka.
– Jag förlorade helt kontrollen över situationen. Jag kände bara att jag befann mig mitt i en total katastrof. ”Ni måste göra något, jag klarar inte det här”, sa jag, men det verkade inte som om någon såg eller förstod.

Bet ihop
Efteråt slöt sig Jessica kring sina upplevelser och försökte tänka att det kunde ha varit värre, Anton kom ju ut till slut och var frisk. Hon bet ihop och försökte vara tapper.

Efter två år blev Jessica gravid igen. Och i takt med att Maja växte i magen, växte också oron. Hon drogs till det negativa och kunde inte låta bli att suga åt sig allt hon såg och hörde om svåra förlossningar. Katastroftankarna började komma. ”Varför skulle det gå bra den här gången?”. Det började gå upp för henne att hon kunde behöva hjälp.
– Både jag och min man Magnus såg kejsarsnitt som en rationell lösning på problemet. Men när vi mötte barnmorskan Marlene förstod vi att det inte var så enkelt. För första gången träffade jag en person som förstod mig och mina upplevelser. Hon var fantastisk på att tolka mina känslor och hjälpte mig att bearbeta mina katastoftankar. Inte ens Magnus hade egentligen förstått hur dåligt jag hade mått sedan förra gången.

Krokig väg
Processen när man närmar sig något man är rädd för är ofta krokig, förklarade Marlene.
Känslomässigt skulle Jessica gå två steg framåt och ett bakåt, vilket var helt okej och naturligt. Men bit för bit började de skissa på ett upplägg där Jessica skulle kunna vara trygg med Magnus som stöd.
– Tack vare att jag kände ett sådant förtroende för Marlene, och att hon skulle vara med vid en planerad igångsättning, så vågade jag försöka, berättar Jessica.

En utmaning i utmaningen var att hinna föda innan Marlene skulle gå av sitt pass. För att skynda på det hela höll hon sig upprätt och rörlig. Det gick bra, Jessica kände sig trygg och Magnus var ett bra stöd. Det var bara ögonblicket när Marlene förklarade att: ”Nu ska du föda barn!” som rädslan kom tillbaka.

Sist hade hon ju inte klarat av att krysta för egen hand och visste inte hur hon skulle göra.
– Nu är jag rädd, sa jag. Men Marlene guidade mig med sina händer och Maja var ute på mindre än en kvart. Känslan efteråt var enorm. Det var som att hoppa bungyjump, något som jag heller aldrig trott att jag skulle våga, men så tog jag språnget. Så kändes det att gå igenom förlossningen. En känsla av att ha övervunnit sig själv, en riktig revansch. ”Jag skulle kunna föda tio barn till”, sa jag till Marlene efteråt. Jag har vuxit på så många plan genom att övervinna rädslan.

Kommentar från Marlene Jandér:

”Löpande information gjorde Jessica trygg”
”Jag tvivlade aldrig på att Jessica skulle klara av att föda. Många tror att ’det är bara att göra snitt’, men det är mer komplicerat än så. Genom att stärka och stötta Jessica, och se till att Magnus fick de råd han behövde för att kunna stötta henne, var de bättre mentalt rustade denna gång. Vi planerade förlossningen noga genom igångsättning och förberedde för en bra smärtlindring. Jag såg till att hela tiden ge löpande information och stöd så att Jessica kunde känna sig trygg.”

"Nu vågar jag möta mina andra rädslor också"

Barn hade Anneli alltid önskat sig, men att föda kändes otänkbart. Sexuella övergrepp gjorde det till en svår process att våga lämna ut sin kropp till främmande människor.

Pånyttfödelse. Så beskriver Anneli den process hon gått igenom. Efter att ha blivit utsatt för sexuella övergrepp hade hon utvecklat en stark rädsla för kroppskontakt med främmande människor, i synnerhet vad gällde de mer privata delarna. Hon ville gärna ha barn men förstod inte hur hon skulle våga gå igenom en förlossning. Med Marlenes hjälp vågade hon steg för steg närma sig det hon fruktade långt mer än smärtan: att lämna över sin kropp till en främmande människa.
– Ibland känns det som om jag börjar här, säger Anneli och visar med handen i höjd med halslinningen. Området nedanför utgör en privat zon där hon känner obehag om man kommer för nära. Under lång tid har Anneli inte klarat av att andra människor, förutom dem hon känner sig trygg med, kommer henne inpå bara huden. Gynekologbesök har slutat med black-out och krampanfall.

Bearbeta övergreppen
När Anneli beskriver sin skräck inser man vidden av den resa som påbörjades i och med att hon och sambon Petter blev gravida för arton månader sedan. Barn har hon alltid önskat sig, men hon kunde inte tänka sig att föda. Under flera år hade hon systematiskt blivit psykiskt och sexuellt misshandlad av en tidigare pojkvän och tappat förmågan att värna om sina egna gränser och säga nej. Istället tryckte hon ned sina känslor. Utåt sätt var hon ”okej” men psykiskt tog hon skada. Inte förrän hon blev gravid insåg hon behovet av att jobba med de traumatiska upplevelser hon hade bakom sig.
– Det var som om jag öppnade mig inifrån när jag väntade Oliver, berättar Anneli. Känslorna tryckte på och jag hade inget försvar. Kanske behövde jag göra upp med gammalt skräp för att kunna kliva in i min nya roll som mamma.

Vändningen kom
I dag är Anneli betydligt starkare och med en ny själslig ryggrad. Tanken på att våga föda väcktes när hon var med och stöttade sin syster när hon fick sitt andra barn.
– De hade en traumatisk förlossning med sig i bagaget, men den här gången gick det bra. När jag såg deras lycka och stolthet kände jag att ”det här vill jag också vara med om”. Kort därpå blev jag gravid.
Slumpen förde samman Anneli med Marlene genom hon att blev inlagd på Huddinge sjukhus efter en för tidig vattenavgång. Huddinge var den sista plats på jorden där Anneli ville föda, efter rykten om opersonligt bemötande och att papporna inte fick vara kvar på BB. Vändningen kom med Marlene som under en handfull möten lyckades leda Anneli igenom det mest otänkbara: en gynekologisk undersökning.
– Vi genomförde i princip en klassisk fobiträning, berättar Anneli. Att jag kom vidare berodde främst på att jag vågade känna förtroende för Marlene och att hon gav mig min makt tillbaka i en situation där jag tidigare känt mig totalt maktlös. Det var jag som bestämde när jag var redo för nästa steg. Marlene följde mig. Jag vågade berätta precis hur jag mådde och hon accepterade. I och med att jag återfick kontrollen så släppte rädslan och jag kunde släppa in en annan människa i mitt eget inre. Det var en ny upplevelse. Känslan efter att ha vågat gå igenom den första vaginala undersökningen var euforisk. Jag var hög!

Efter några veckor på Huddinge beslöt man att det var dags att sätta igång förlossningen. Marlene var på plats och följde Anneli under den första mödosamma dagen. Det gick långsamt framåt. När Marlene måste gå av sitt pass handplockade hon två kollegor som fick förtroendet att lotsa Anneli och Petter vidare.
– Alla mina negativa förväntningar om Huddinge kom på skam, gång på gång. Människorna var professionella, pålästa om min historia, varma och empatiska. Om jag någon gång föder igen så är det dit jag ska! säger Anneli, och fortsätter berätta om det fina slutet på historien. När Marlene kliver på morgonpasset igen går hon fram till mig och säger: ”Är det inte dags att vi får ut honom nu”. Då började jag krysta.

Efter att ha tagit sig förbi sina största rädslor och vågat möta mycket av det som legat i det fördolda, har Anneli fortsatt på den inslagna vägen: att bearbeta sitt förflutna. Hon går sedan en tid i samtal på Junoenheten på Karolinska sjukhuset i Solna och vet idag att hon inte är konstig eller sjuk. Men hon förstår att svåra upplevelser förr eller senare måste tas om hand för att man ska kunna lägga dem bakom sig. Ett steg på den vägen är att våga prata om sig själv, trots att det tar emot.
– Kan jag bara hjälpa en annan tjej med liknande bagage som mitt, så är det värt det, säger Anneli.

Kommentar från barnmorskan Marlene:

”Allt skedde på Annelis villkor”
”Anneli hade erfarenhet av situationer där hon känt sig utlämnad, som till exempel en vaginal undersökning. Och den fysiska och psykiska sårbarheten, som en förlossning innebär, var en enorm utmaning.

Ändå hade hon det stora modet att våga satsa på att föda vaginalt. Här arbetade vi på ett sätt där vi långsamt och stegvis närmades oss de situationer som var ångestladdade.
Vid gynundersökningen fick hon först bekanta sig med rummet, instrumenten, lägga sig i ryggläge med kläderna på och så vidare. Till sist kunde vi gå hela vägen. Anneli vågade vara med för att hon fick känna att det var på hennes villkor.

Trots att jag inte kunde vara med under hela förlossningen vågade hon känna tillit till barnmorskan som tog över. På morgonen när jag var tillbaka var hon fullvidgad och strax därpå födde hon sitt barn med mitt och mannens stöd. Det är en upplevelse som stannar kvar och det kändes som ett privilegium att få dela den resan med henne.”

"Nu skulle jag kunna föda en hel koloni"

Annika bar på smärtsamma minnen från sin första förlossning, minnen som väcktes till liv när hon blev gravid på nytt. Marlene Jandér hjälpte henne att lägga upp en strategi för att våga föda.

När Annika väntade sitt första barn var hon full av förväntan. Hon läste mycket och gick på föräldrautbildning. Här fick hon intrycket att förlossningen var något man själv styr över och att personalen var där för att tillgodose kvinnans önskemål. Hon fick också höra att:”Det värsta som kan hända är att hamna i gynläge”. Föda skulle man göra upprätt och arbeta ”med naturen, inte emot”.

Första delen av förlossningen gick bra. Efter nästan ett dygn hemma kunde Annika promenera till sjukhuset tillsammans med Jörgen, hennes man. När hon kom in var hon öppen fem centimeter. Hon kände sig positiv och stark. ”Är det inte värre än så här så fixar jag det utan problem”, tänkte hon.
Men efter ett dygns värkarbete med tömda energidepåer blev smärtan allt svårare att hantera. Hon försökte kommunicera det till barnmorskan som inte verkade förstå.

Ensam och maktlös

– Hon såg inte hur dåligt jag mådde och att jag var på gränsen. Jag, som i vanliga fall är bra på att uttrycka mig och att klara de flesta situationer, var helt satt ur spel. Jörgen försökte nog stötta mig, men ville samtidigt förlita sig på personalen. Jag kände mig totalt ensam och maktlös.
– Det kändes som om jag helt förlorat greppet om situationen. Även om lyckan över att ha fått ett välskapt barn var stor, så hade jag kvar en skakig känsla av vägen dit.

Noggranna förberedelser
När Annika några år senare blev gravid igen kom rädslan tillbaka. ”Jag fixar inte att gå igenom detta igen”, tänkte hon, rädd för att återigen bli utsatt för personal som inte såg hennes behov eller kunde hjälpa henne, rädd för att inte få komma till det sjukhus hon tänkt sig och så vidare.
– Det var så många osäkerhetsfaktorer att jag till en början bara såg planerat kejsarsnitt som en utväg.
Men efter mötet med Marlene, där Annika till en början mest grät, började de lägga upp en strategi. Förlossningen skulle planeras och förberedas väl med hjälp av igångsättning och en epidural som skulle sättas i förväg av en erfaren läkare. Marlene skulle vara på plats som en brygga mellan paret och personalen.

Den här gången fungerade det, och förlossningen var över på två och en halv timme.
– Det var en omtumlande upplevelse! Helt annorlunda denna gång, berättar Annika. Eftersom vi båda kände Marlene var vi trygga och kunde luta oss mot henne. Min man Jörgen var ett bättre stöd och själv hade jag mer koll. Det var bara under krystfasen som minnesbilder från förra förlossningen trängde sig på, men med Marlenes coachning gick det bra.

Rädslan tog inte över

Efteråt kom Marlene upp till BB för att prata igenom förlossningen. Annika och Jörgen kände tacksamhet över att Marlene tog sig tid för eftersnack.

För några månader sedan födde Annika sitt tredje barn. Även denna gång hade hon turen att få föda tillsammans med Marlene.
– Den här gången ska jag föda själv, tänkte jag, och det blev så också. Även om Marlene fanns där så var vi mycket mera själva, och rustade för det. Rädslan tog aldrig över. Jag visste att det kommer att gå bra och att jag skulle få hjälp om jag behövde, därför minskade också behovet av hjälp, tror Annika. Jag hämtade mig snabbt, fick inga bristningar och valde att gå hem inom ett dygn. Tur att jag inte var 25 år när jag fick uppleva att det kan vara så här positivt att föda barn, då hade jag nog skaffat en hel koloni med ungar, säger Annika och skrattar.

Kommentar från barnmorskan Marlene

”Det går inte ha kontroll när man föder barn”
”Annika och Jörgen födde verkligen tillsammans sista gången. Genom att träffa båda innan förlossningen får man också en möjlighet att stärka paret. Jörgen var med och tog initiativ. Hon vågade lita på honom i den processen. Under förlossningen ger man tips och råd hur partnern kan göra och hjälpa mamman om hon tappar greppet.

Vårt behov av kontroll gör att vi vill försöka styra kroppen i förlossningsarbetet, vilket är omöjligt. Istället leder det till att vi bromsar förloppet. Vi behöver träna oss på att våga följa med istället. Öppna oss och ta emot. Men det är lättare sagt än gjort! Jag förstår absolut förstagångsmammor som är rädda. Men de är ofta rädda för Det Okända.

Situationen där de inte har full kontroll. För det har vi inte när vi föder barn. Så vi måste våga möta rädslorna och acceptera både dem och faktumet att vi inte kan styra allt. Men det viktiga är att se verkligheten som den är. Den kan vara skrämmande, men många gånger är fantasin värre. Vi kan inte gardera oss mot allt men vi kan göra det bästa av de möjligheter vi har.

När det gäller omföderskor bär det med sig en historia som vi kan jobba med. Vi lyfter fram det specifika problemet som till exempel känslan av att inte ha känt sig sedd eller hörd, beslut har tagits över huvudet. Man har inte fått något uppföljningssamtal och så vidare. Det positiva är att vi har fakta att utgå ifrån och kan förebygga många situationer som ligger till grund för rädslan.”

Här kan du få hjälp

De flesta förlossningskliniker har speciellt utbildade barnmorskor som erbjuder stödsamtal för förlossningsrädda. Prata med din barnmorska på mvc.

Tips till dig som är rädd
– Läs på i ämnet, och försök ringa in vad du är rädd för.
– Prata, prata, prata. Med din partner, kompisar, med din barnmorska på mvc…
– Fråga dig själv hur du skulle vilja ha det, och vad du själv kan göra för att hantera din oro.
– Fyll i en förlossningsplan (finns att ladda ner på vår hemsida viföräldrar.se).
– Besök förlossningskliniken.
– Gå på en psykoprofylaxkurs.
– Under förlossningen: Tveka inte att be att få byta barnmorska om du inte känner dig trygg med den du har.

Tipsen kommer från boken Rädd att föda – din väg att våga av Leni Söderberg och Nicole Silverstolpe (B Wahlströms förlag).

Publicerad i Gravid nr 2, 2009.

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler