"Aldrig mer tänkte jag"

"Aldrig mer tänkte jag direkt efteråt"

Lotta såg fram emot att föda, men förlossningen blev en stor besvikelse. Beslutet om kejsarsnitt kom plötsligt och fattades utan hennes och hennes mans vetskap.
– Och där låg vi och trodde att vi födde barn.

 

Information”, ”kommunikation” och ”tydlighet” var önskemål som stod högst upp i Lottas förlossningsbrev. Hon hade satt upp dem tillsammans med barnmorskan, som lovat att hon skulle få särskilt stöd eftersom hon gick på samtal för sin förlossningsrädsla.

Istället fattades beslut bakom Lottas rygg som kom att få långtgående konsekvenser.
– Aldrig mer, tänkte jag direkt efter förlossningen, säger hon.

Ända sedan tonåren visste Lotta att hon ville bli mamma. Hon fick vänta lite innan mannen i hennes liv dök upp, men till slut kom Stephan. Kort därpå var de gifta och Adina på väg.

De tre första månaderna av graviditeten passerade med en del oro, men läget stabiliseras och så småningom börjar tankarna kring förlossningen ta form.
Lotta hade hört många historier och sett program på tv där hon upplevde att alla kvinnor låg och skrek ”som om de höll på att dö”. Hon började inse att hon helt enkelt var rädd för att föda.
– Största steget var att erkänna för mig själv att jag var rädd, berättar Lotta. Det är inte riktigt min stil att banga, jag har alltid haft bilden av mig själv som en klippa. Duktig, rejäl och kompetent. Plötsligt måste jag revidera den bilden. Överallt matas man med bilden av att ”alla kvinnor kan föda barn och har kraften inom sig” och att ”man ska vara duktig på att föda och äga sin förlossning”. Men jag kände det inte så.

När Lotta till slut berättade för Stephan om sina känslor beställde de tid för ett stödsamtal, ett så kallat aurorasamtal med en barnmorska som är specialiserad på förlossningsrädsla.

Här förstod Lotta att hon inte var ensam, att det var okej att känna som hon gjorde och framför allt, att det fanns hjälp. Tillsammans gick de igenom vad hon hade framför sig och sammanfattade Lottas önskemål i journalen och förlossningsbrevet. Och här var det två områden som Lotta satte främst; integritetsfrågan och kommunikationen.
– Som överviktig har jag ibland blivit dåligt behandlad, berättar Lotta. En av mina rädslor handlade om att människor ”kliver ut och in i mig” utan att visa hänsyn. Jag vill vara med och fatta beslut kring mig och min kropp. Dessutom har jag ett starkt behov av kontroll. Jag vill veta precis vad som händer. Jag vill ha bra vägledning och bli peppad men inte daltad med.

SÅG FRAM EMOT ATT FÖDA
Efter samtalen och profylaxkursen kände både Lotta och Stephan att de var väl förberedda och sammansvetsade. Stephan hade sin roll klart för sig. Lotta hade förberett sig på alla tänkbara vis och kände att hon kunde släppa taget och vågade ta sig an förlossningen. Men barnet gjorde sig ingen brådska och två veckor efter beräknat förlossningsdatum kom de in för igångsättning.

Trots minimalt med sömn kändes allt bra, till en början. Lotta var glad och såg fram emot att föda. Så plötsligt slog smärtan till. Lotta ville bara lägga sig ner och prövade lustgas. Andningen, som hade fungerat bra fram till dess, kom helt av sig. Till slut låg hon och ropade på ryggbedövning.

När den till slut kom var det som om livet återvände. Men med epiduralbedövningen kom ett nytt skift med en ny barnmorska.
– Hon kom in, läste av CTG-apparaten och frågade om jag hade kissat. Jag ville helst gå på vanliga toaletten, medan hon propsade på en toastol i rummet. Det kändes som att hon inte ville ha besväret med att koppla loss mig från CTG-apparaten.

Trötta av brist på näring och sömn slocknade både Lotta och Stephan, tryggt förvissade om att förlossningen tickade på av sig själv, övervakad av barnmorskan som då och då kom in och läste av apparaterna.

Timmarna gick. Plötsligt klev det in en barnläkare som informerade dem om att bebisens hjärtljud inte var bra och att de hade en kvart på sig att förbereda sig på ett kejsarsnitt.
– Jag fick panik, tänkte att bebisen höll på att dö och att vi snabbt måste få ut henne. Stephan ifrågasatte grunderna till beslutet och ville ha mer information. När jag gick emot honom och sa att jag ville fullfölja snittet genast, kände han sig överkörd.

”TIDEN EFTERÅT VAR HEMSK”
Adina kom till världen och mådde bra. Men för hennes föräldrar blev den plötsliga vändningen en chock. Det var inte kejsarsnittet i sig som var det jobbiga, utan att de inte fick vara med på vägen mot beslutet.
– Och där låg vi och trodde att vi födde barn, säger Lotta. Men så visar det sig att det värkstimulerande droppet definitivt har stängts av och att hjärtljuden var dåliga. Inget av detta hade vi fått veta utan ställdes bara inför faktum, att hon måste ut.
– Tiden efteråt var hemsk. Vi mådde dåligt på var sitt håll, och hela situationen satte även vår relation i gungning. Amningen fungerade inte alls och blev bara ytterligare bevis på hur misslyckad jag var som mamma.

I hennes huvud vevades förlossningen om och om igen. De negativa tankespiralerna kunde sluta med plötsliga gråtattacker och ibland fick hon panikångest. ”Det är väl bättre att någon annan tar hand om henne. Jag fixar inte det här”, tänkte hon.
– Jag kände att det var mitt fel att det hade gått så snett, säger hon. Hade jag litat mer på min känsla hade jag bett att få en barnmorska som var öppen och tydlig som jag önskade. Jag kanske hade kunnat agera annorlunda om jag hade fått veta hur det stod till. Istället lämnades vi i tron att allt var okej.

KÄNDE SORG OCH FÖRTVIVLAN
Första tiden hade Lotta svårt att glädjas fullt ut över Adina. När Lotta och Stephan så småningom fick gå på kuratorsamtal blev dialogen mellan dem bättre. Och även om förloppet i sig fortfarande känns som en katastrof gläds de idag över Adina. De har försiktigt kunnat börja prata om framtiden.
– Jag kan tänka tanken på syskon, även om jag kommer att närma mig det hela på ett helt nytt sätt. Förra gången var det som om jag hade liten tilltro till mig själv och mycket till systemet. Nästa gång kommer det att vara precis tvärtom, säger hon.

Publicerad i Vi Föräldrar nr 8, 2009.

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler