Annons
Thinkstock

Stämmer det att stora gravida magar ger stora barn?

Andelen stora nyfödda barn har ökat med 20 procent de senaste 30 åren. Men hur tar man reda på om det väntade barnet är stort – och
spelar det någon roll, egentligen?

Många gravida får höra att deras mage ser stor – eller liten – ut. Men säger magens storlek något om bebisen som ligger där inne?
– Nej, inte alltid. Om mamman är vältränad kan de starka magmusklerna hålla in livmodern, så att magen inte blir lika stor utåt. Och kraftig övervikt kan göra det svårare att avgöra hur stor livmodern är, säger Marie Blomberg, förlossningsöverläkare på Kvinnokliniken i Linköping.
Det finns tre sätt att försöka ta reda på om det är ett stort barn i magen. På
kontrollerna på barnmorskemottagningen känner barnmorskan på magen för att känna hur stor livmodern är. Barnmorskan mäter också magen från blygdbenet till livmoderns överkant, det så kallade symfys-fundusmåttet (SF). Dessutom kan en uppskattad vikt beräknas med ett så kallat tillväxtultraljud.
– Alla tre metoder är likvärdiga när det gäller att hitta stora barn. Men metoderna har klara begränsningar. Den beräknade vikten som ges vid tillväxtultraljud kan skilja sig ett halvt kilo från den verkliga vikten. Därför är det svårt att veta om barnet i magen är stort, säger Marie Blomberg.

Siffror skapar oro

Hon menar att det snarare kan skapa oro om föräldrarna får en siffra på barnets vikt som ger sken av att vara exakt när den inte är det. Viktuppskattningen leder dessutom sällan till någon åtgärd.

– Vi gör inget åt att barnet är stort. Studier har visat att om förlossningen får starta spontant går det utmärkt att föda även stora barn. Man ska inte sätta igång förlossningen, för det behövs kraftiga värkar när barnet är stort. Det finns ingen garanti för att det blir bra värkar vid en igångsättning, säger Marie Blomberg. Ibland är kejsarsnitt ett alternativ.
   – Om en förstföderska går två veckor över tiden och barnet misstänks väga uppemot 5 kilo kan det vara klokt att välja kejsarsnitt framför igångsättning, säger Marie Blomberg.
Men det finns risker för både barn och mamma om bebisen är mycket stor. Det kan bli komplikationer vid förlossningen om det är svårt för barnet att komma ut.
– För mamman finns det risk för bristningar och att det blir akut kejsarsnitt. En fruktad komplikation för barnet är att det fastnar med skuldran efter att huvudet har kommit ut, säger Marie Blomberg.

Ärftlighet spelar roll

Lite förenklat kan man säga att i Sverige räknas en bebis som föds efter 40 veckor som stor om den väger mer än 4,5 kilo (något mindre om det är en flicka).
– Vikten är beroende av hur länge barnet har vuxit i magen, säger Fredrik ahlsson, barnläkare vid Akademiska sjukhuset i Uppsala, som forskat kring barn med hög födelsevikt.
Ärftlighet spelar förstås också in när det gäller bebisens storlek. Om mamman själv var stor när hon föddes har hon en dubblerad risk att få ett stort barn. Diabetes kan också bidra, eftersom ett för högt blodsocker hos mamman gör att barnet växer mer. Men den ökande andelen tunga barn har framför allt kopplats till att vi blir allt tyngre. Kvinnor med fetma (BMI, body mass index, över 30) löper dubbelt så stor risk att föda tunga barn jämfört med normalviktiga kvinnor. Idag är var fjärde blivande mamma överviktig när hon blir gravid (BMI över 25) och var åttonde har fetma.
Finns det något mamman kan göra för att minska risken för att barnet blir väldigt stort?
– Ja, man ska undvika stora viktuppgångar under graviditeten. Om mamman har ett högt BMI från början (över 30) ska hon försöka att inte gå upp mer än 6–7 kilo. Att motionera regelbundet en halvtimme om dagen kan också minska risken, säger Marie Blomberg.

Annons

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler

Annons

"Älskar min familj, men känner mig fast i familjelivet" Psykologen kommer med råd

Hjälp, jag längtar bort!

"Jag älskar min fru och våra två barn, 2 och 6 år. Men ändå – senaste året har jag börjat känna mig inlåst. Inte med dem, men i familjelivet med allt vad det innebär av pusslande med hämtningar och lämningar, föris och skola, veckomatsedlar, papper att fylla i – ja, allt. Samtidigt har jag ett heltidsjobb som är både stimulerande och krävande.
Min fru gör nästan mer än jag, så jag kan inte skylla på henne. Vi har städhjälp en gång i veckan för att avlasta. Ibland har vi barnvakt och går ut och äter själva. Någon gång i veckan träffar jag kompisar från förr och tar en öl. Jag försöker träna regelbundet och äta bra.
Jag älskar min familj högt, ändå längtar jag bort. Till resor och till att få vara i fred ibland. Vad ska jag göra?"
/Melvin
 

Malin: ”Vad är viktigt för dig i ditt liv?”

Jag tror att många känner igen sig i ditt brev. Allt det yttre är bra och rätt. Och så känns det ändå tomt. Inuti.
Jag tror att det är symtomatiskt – vi fixar allt det yttre som ska känneteckna det goda livet, men på kuppen slukar det all vår vakna tid och det blir inget utrymme kvar till det vi har inuti oss. Vi borde vara lyckliga och nöjda, men istället för att känna att vi har alla rätt kan det yttre livet bli till ett fängelse. Och sådana basala behov som att få vara i fred någon gång ibland kan tyckas ouppnåeliga.
Jag ske ge dig två konkreta tips nu när du har valt att dela med dig. Det första handlar just om den här borde-känslan. När det vi känner inte går ihop med hur vi tycker att vi borde känna mår vi människor dåligt. Men att trycka bort sådana här känslor är ingen framkomlig väg. Jag tycker därför att du ska prata med din fru. Tillsammans kan ni pröva en teknik som har visat sig vara effektiv för att skapa större tillfredställelse och närvaro i livet. Den går ut på att identifiera vilka värderingar man har om vad som verkligen är viktigt, och att sedan skapa beteenden eller handlingar som utgår från dem.
Vad är viktigt för dig i ditt liv – som förälder, som man och som Melvin? Vad kan du göra i din vardag för att leva i enlighet med de värderingarna? Att konkret göra sådant som bekräftar ens värderingar skapar tillfredställelse.
Mitt andra tips handlar om att dela upp er i familjen ibland. Min erfarenhet är att man kan fastna i familjen-ska-vara-tillsammans-fällan. Det är så lätt att tycka att den lilla tid man har med sin familj ska tillbringas tillsammans, allihop. Annars blir det ju liksom ingenting kvar av just familjen. Men ibland kan den där tillsammans-tanken bli lite krampaktig. Det kan lätta upp om man tillåter sig att göra saker med bara ett barn eller på egen hand. Det behöver inte vara svart eller vitt. En kärleksfull familj kan mycket väl bestå av människor som gör saker i olika konstellationer.

/Malin Bergström, barnpsykolog.

Mejla din egen fråga till Malin på fragamalin@vf.bonnier.se

Annons