Vår son vill inte sova

Vår son vill inte sova

Fråga

Vår nio månader gamla son tar musten ur vår familj. Han har slutat att sova hela natten.
Vid sjutiden, då han är jättetrött, lägger jag honom för natten och då sover han ungefär en timme. Sedan börjar det, han vrålar så högt det går fram till midnatt.
Jag har försökt med alla metoder, men han ger sig inte.
Sitter jag inne vid hans säng är han tyst, men ligger och tittar på mig. Är jag inte där, börjar han vråla.
Min man kan inte ta honom – då blir vår son ännu ”galnare”.
Katharina

Svar

På ett sätt är det sant att din son inte ”vill” sova. Han bevakar dig, så att du inte ska försvinna medan han sover. Alltså somnar han inte om. Och när han vaknar, gör han det för att kolla att du fortfarande finns kvar. Så visst kan man säga att han just nu inte ”kan” sova hela natten.
Så här gör de flesta niomånadersbebisar. Just kring nio månaders ålder har barnet insett hur skyddslöst det är utan mamma eller pappa, och skräcken för att bli övergiven är jättestor. Det är bara mamma eller pappa som duger. Därför blir rädslan för andra människor och för att bli övergiven extra stor.
De flesta bebisar i den här åldern har ju också börjat krypa. Det är både härligt och läskigt när världen öppnar sig. Men det ökar ju avståndet till mamma och pappa…
Niomånadersåldern hör till en av våra barns stora utvecklingsåldrar. Det händer mycket under några veckor, som gör att de växer och utvecklas mentalt. Under dessa perioder blir vi gnälligare, klängigare, sover sämre och drömmer mer. När vi sedan har gått igenom en sådan här period, så är vi nöjdare, gladare och sover bättre igen.
Om ett barn trasslat med sömnen tidigare, blir det ännu värre under dessa perioder. Eftersom våra barn går igenom minst sju sådana här utvecklingsfaser, bara under första året, så betyder det att sömnen ofta blir störd.
Mest går det ut över oss föräldrar, och ibland även över syskon. Om barnet dessutom har mycket vilja och envishet, så håller dessa perioder i sig en längre tid.
Med sitt skrik vet ju barnet att det kan få som det vill, just som er son gör. Men så småningom är det vår uppgift som föräldrar att hjälpa barnet gå vidare i sin utveckling.
Nu tror er son att han inte klarar sig utan att du finns i närheten hela tiden. Du måste visa honom att det gör han visst! Det gör ni genom att mycket bestämt låta honom vara kvar i sängen när han vaknar. Inte prata med honom, utan bara säga: ”Nu är det natt, nu ska du sova”, och så stoppa om honom igen. Om och om igen.
Ju fler nätter som passerar, desto längre bort från hans säng flyttar du. Även om han gråter. Efter några dagar kan du (i bästa fall), sitta utanför rummet.
Att han gråter, är hans sätt att kalla tillbaka dig, men nu är det som sagt du som inte ska ge dig. Han ska lära sig att han kan somna om själv och att det inte är farligt, som han nu tror.
Han måste också lära sig att även pappa kan trösta och lägga honom.
Den här frustrationen gör att han går vidare i sin utveckling. Och det är genom frustration som vi utvecklas.
Malin Alfvén

Ställ en fråga


Klicka här!

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler

"Älskar min familj, men känner mig fast i familjelivet" Psykologen kommer med råd

Hjälp, jag längtar bort!

"Jag älskar min fru och våra två barn, 2 och 6 år. Men ändå – senaste året har jag börjat känna mig inlåst. Inte med dem, men i familjelivet med allt vad det innebär av pusslande med hämtningar och lämningar, föris och skola, veckomatsedlar, papper att fylla i – ja, allt. Samtidigt har jag ett heltidsjobb som är både stimulerande och krävande.
Min fru gör nästan mer än jag, så jag kan inte skylla på henne. Vi har städhjälp en gång i veckan för att avlasta. Ibland har vi barnvakt och går ut och äter själva. Någon gång i veckan träffar jag kompisar från förr och tar en öl. Jag försöker träna regelbundet och äta bra.
Jag älskar min familj högt, ändå längtar jag bort. Till resor och till att få vara i fred ibland. Vad ska jag göra?"
/Melvin
 

Malin: ”Vad är viktigt för dig i ditt liv?”

Jag tror att många känner igen sig i ditt brev. Allt det yttre är bra och rätt. Och så känns det ändå tomt. Inuti.
Jag tror att det är symtomatiskt – vi fixar allt det yttre som ska känneteckna det goda livet, men på kuppen slukar det all vår vakna tid och det blir inget utrymme kvar till det vi har inuti oss. Vi borde vara lyckliga och nöjda, men istället för att känna att vi har alla rätt kan det yttre livet bli till ett fängelse. Och sådana basala behov som att få vara i fred någon gång ibland kan tyckas ouppnåeliga.
Jag ske ge dig två konkreta tips nu när du har valt att dela med dig. Det första handlar just om den här borde-känslan. När det vi känner inte går ihop med hur vi tycker att vi borde känna mår vi människor dåligt. Men att trycka bort sådana här känslor är ingen framkomlig väg. Jag tycker därför att du ska prata med din fru. Tillsammans kan ni pröva en teknik som har visat sig vara effektiv för att skapa större tillfredställelse och närvaro i livet. Den går ut på att identifiera vilka värderingar man har om vad som verkligen är viktigt, och att sedan skapa beteenden eller handlingar som utgår från dem.
Vad är viktigt för dig i ditt liv – som förälder, som man och som Melvin? Vad kan du göra i din vardag för att leva i enlighet med de värderingarna? Att konkret göra sådant som bekräftar ens värderingar skapar tillfredställelse.
Mitt andra tips handlar om att dela upp er i familjen ibland. Min erfarenhet är att man kan fastna i familjen-ska-vara-tillsammans-fällan. Det är så lätt att tycka att den lilla tid man har med sin familj ska tillbringas tillsammans, allihop. Annars blir det ju liksom ingenting kvar av just familjen. Men ibland kan den där tillsammans-tanken bli lite krampaktig. Det kan lätta upp om man tillåter sig att göra saker med bara ett barn eller på egen hand. Det behöver inte vara svart eller vitt. En kärleksfull familj kan mycket väl bestå av människor som gör saker i olika konstellationer.

/Malin Bergström, barnpsykolog.

Mejla din egen fråga till Malin på fragamalin@vf.bonnier.se