Våra föräldrar lägger sig i hur vi uppfostrar

Våra föräldrar lägger sig i hur vi uppfostrar

Fråga

Jag har tre barn mellan 4 år och 6 månader. Problemet gäller våra familjer. Vi har alltid tyckt att det är viktigt för barnen att växa upp med släkten i sin närhet, och det har vi prioriterat.

Men nu har all inblandning i vår uppfostran gjort att vi börjar bli irriterade. Problemen med våra familjer är i grunden desamma, men tvärt om. Säg att vi äter middag hos mina svärföräldrar. Våra regler är att barnen sitter vid bordet och smakar, men det är inget tvång att äta upp allt på tallriken. Vi känner våra barn och anser oss fullt kapabla att avgöra när våra barn har ätit en bra måltid. De är duktiga på att äta och ”sitter fint” vid matbordet. Men barn är barn. Jag är för regler, men inte ”dödstvång”.

Detta ändras genast av min svärfar, han tycker att barnen ska äta mer och sitta kvar vid bordet. Vad jag och min man anser struntar han i.

Vad gäller min familj får vi i stället höra hur hemska vi är som har dessa regler.

Det här problemet blir mer och mer tydligt ju äldre barnen blir. Nu gäller det inte enbart i matsitationer, utan nästan allt man kan komma på. Det är nu så jobbigt att jag inte längre vill umgås med någon av våra familjer, och gör vi det, så kan jag inte slappna av och ha trevligt.

Hos min mans familj måste vi försvara barnen, i min familj oss själva.

Jag och min man är inte nöjda med situationen. Dessutom blir barnen osäkra och jobbiga av dessa ständiga kontraordrar. Vi har försökt prata med våra familjer och har fått samma svar från båda, fast sagda med olika ord. Att”i våra hus gäller våra regler, take it or leave it”, ungefär. Men inte ens vid umgänge hemma hos oss har vi något att säga till om vad det gäller våra barn.

Hur ska vi låta dem förstå, utan att förlora dem, att vi vill att de respekterar vår önskan om att slippa hjälpen vi inte bett om?
Glada mamman

Svar

Jag önskar att jag hade fått ditt brev innan Barnbarnsboken, som jag gjort tillsammans med Kristina Hofsten, skrevs. Då hade jag bett dig om lov att ta med ditt brev som exempel på hur man inte får göra som mor- och farförälder.

Barnen är era barn och det är ni som ska uppfostra dem utifrån de regler och normer som ni vill ge era barn. Det här måste era föräldrar acceptera. Det är inget att diskutera, tycker jag. Ni är experter på och vet bäst vad som fungerar i just er familj.

Era föräldrar har regler som de tror är de bästa, ofta för att de är stolta över att ha uppfostrat er på det sätt som de trodde var bäst för just er.

Era barn är redan väl medvetna om att det finns olika sätt att uppfostra barn på. När ni alla träffas blir det förstås förvirrande för dem ibland. Då är det självklart att det ska vara era regler som gäller. Särskilt som du och din man har de regler som också jag menar är de som barn mår bäst av. Jag tycker det är hänsynslöst av era föräldrar att inte lyssna på er.

När barnen är hemma hos mor- eller farföräldrarna själva, utan er, så kan ”gamlingarna” göra som de vill. Då blir det inte förvirrande för barnen, de vet redan att livet är olika beroende på var man är – på dagis, hos kompisar, på Skansen, i rymden, i djungeln, ute på landet, hos mormor och morfar eller hos farmor och farfar. Barn är mycket smartare än vad vi tror. Och eftersom ni är deras föräldrar, så vet de att de regler som ni har är de viktigaste och att andra regler är någon sorts undantag. Men också undantag är bra att lära sig. Det blir lättare i livet då.

Jag tycker det är modigt av er att ta upp problemet med era föräldrar. Fortsätt markera era ståndpunkter. Kanske kan mitt svar på ert brev hjälpa er en liten bit. Annars måste ni kanske hota med att ni inte kan träffas allihopa tillsammans, det vill säga att ni vuxna inte är med när era föräldrar träffar barnbarnen.
Malin Alfvén

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler