Svärmor gör mig galen!

Svärmor gör mig galen!

Fråga

Jag och min sambo har ett barn som nu är 8 månader, och som är första barnbarnet för både mina och min sambos föräldrar.
Jag har redan rykt ihop med mina svärföräldrar en gång och känner mig lite som svarta fåret, även om vi blev vänner igen. De tyckte att jag var otrevlig när de kom och våldgästade oss. Att vi är för mycket hos mina föräldrar – och att min sambo aldrig ringer sina föräldrar.
Jag tycker att de tar över för mycket, framför allt när det gäller sitt barnbarn.
Men nu är det igång igen med massa olika saker. De har inte fattat vad jag sa till dem: Att det är vårt barn och att vi bestämmer hur vi vill ha det för att få vår familj att fungera för oss.
Svärmor ska alltid ha barnet även om det är fler som vill. Vill jag själv ha tillbaka mitt barn får jag blickar som ifrågasätter hur jag vågar ta barnet ifrån mina svärföräldrar.
Men det är ju mitt och min sambos barn!
Min sambo säger hela tiden att de bara vill väl. Jag känner att jag inte kan prata om det, att mina svärföräldrar inte skulle förstå vad jag menar. Att jag skulle få hela min sambos familj emot mig. (Även om min sambo säger att han stöttar mig, så tycker han ibland att jag överdriver).
Ska jag ta upp mina tankar och känslor nästa gång något händer, eller rent allmänt prata med mina svärföräldrar om hur jag känner, så kan de förklara hur de upplever situationen?
Trött på att ha alla taggarna utåt!

Svar

Tänk att vara åtta månader och så populär. Alla vill vara med er son och leka med honom.
En del familjer har det som ni – att omvärlden har svårt att acceptera era gränser. Andra har problemet att ingen verkar bry sig tillräckligt och ingen avlastning finns i sikte. Naturligtvis är lagom bäst. Men vad som är lagom kan man ha olika åsikter om.
Du föreslår själv att försöka prata med dina svärföräldrar om hur du känner och låta dem uttrycka hur de upplever situationen. Det är en strålande idé!
Viktigt är att du/ni gör det i en situation då du/ni inte är upprörda och stressade. Det behövs att man lugnt och utan att anklaga redogör för hur man tänker, känner och vill ha det. Prata i ”jag-budskap” (jag känner, vill, vill inte…) och ställ frågor till dem, så att de också kan svara i jag-form, var och en.
Om man lyckas med det brukar det inte leda till gräl och osämja eftersom man då inte anklagar någon utan bara rapporterar inifrån sig själv. Kan hända vore det väldigt lyckosamt att börja pratstunden med er tacksamhet över deras engagemang kring er son! För det stämmer nog som din sambo säger, att de bara vill väl – även om det inte landar så hos er. 
Lena Melin

Ställ en fråga


Klicka här!

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler