Måste jag acceptera att min kille vill lämna mig?

Måste jag acceptera att min kille vill lämna mig?

Fråga

Jag är förtvivlad och ledsen, och behöver hjälp med att reda ut vad som är rätt och fel, för jag kan inte längre se objektivt på vår situation.


Jag och min kille fick barn efter fyra år tillsammans. När barnet var på väg hade vi fortfarande inte bestämt oss för om vi skulle fortsätta hålla ihop eller inte. När barnet kom ändrades så klart allt och jag tog en timeout från hela frågan. Jag kände att det var för mycket annat att tänka på just då. Jag behövde krafterna för barnet, vårt första, och allt som kom med den nya livssituationen. Trodde att andningspausen från förhållandet och våra problem var legitim, så att säga.


Nu är vår son 10 månader, jag och hans pappa lever som särbos (som vi gjort innan också). Jag har mer och mer känt att vårt förhållande är värt att kämpa för. Han har i sin tur haft helt motsatta tankar. För någon vecka sedan meddelade han att han vill göra slut på förhållandet.


Han har alltså i all tystnad gått och förberett för en separation, vilket i och för sig inte borde förvåna mig. Ändå känner jag mig så sviken. Jag trodde inte att han utan förvarning skulle ta ett sådant beslut. Medan han har grubblat över en separation har jag trott att vi började bli redo att ta itu med vårt förhållande och våra problem.


Han känner att kärleken är död, avtrubbad, att känslorna inte längre finns. I våra svåraste perioder har det nog varit så för mig också, men så småningom har jag börjat få liv i känslorna igen.


Det jag vill få svar på är: Måste jag acceptera hans beslut? Finns det något jag kan göra? Jag vågar inte ringa för ofta, är rädd för att han blir irriterad över att bli ”störd” av en hysterisk kvinna, just nu kan jag knappt avsluta ett samtal utan att ställa frågan ”Menar du verkligen det här” eller att brista i gråt. Det leder bara till att han glider ännu längre ifrån mig.


Han är inte pratsam. Jag har försökt ta upp aspekter som rör vår sons uppväxt, men inget verkar få honom att tänka om. Jag tror att hans beslut tagit mycket kraft och att han är livrädd för att ”mista kontrollen” igen om han låter sig påverkas av det jag har att säga.

Ledsen

Svar

Jag förstår att du känner dig ledsen över den situation som uppstått mellan dig och sonens far. Den fråga du ställer är om du måste acceptera din särbos beslut och att han bestämt utan att förvarna dig. Jag kan hålla med dig om att det självklart är bäst om man kan förvarna varandra innan beslut fattas – i den bästa av världar. De flesta skulle hålla med om det, men det är inte alltid så lätt när man väl är i den situationen. Förmodligen brottas din särbo med ambivalenta känslor och en hel del skuld.


Man är tvungen att acceptera den andres vilja. Så även om man är gifta med varandra. Vill den ena lösgöra sig ur relationen, kan inte den andra tvinga honom/henne kvar. Om man är gifta med varandra och har gemensamma barn som är omyndiga, tar det dock 6 månader innan en skilsmässa är genomförd. Om man däremot inte har barn, tar det bara den tid det tar att registrera önskemålet.


Vad gäller vårdnadsavtal med före detta sambos eller särbos, finns mig veterligen inga lagenliga krav, men familjerätten, på kommunens socialförvaltning, kan hjälpa till med att upprätta avtal och förordar dessutom att det görs för att förebygga eventuella bekymmer i en framtid. Par kan ju vara relativt överens vid en separation, men därefter kan mycket hända som påverkar, som till exempel nya partners, flyttning till andra orter etcetera. Det är den juridiska biten. Känslomässigt är det naturligtvis mycket svårare att acceptera att ens partner vill överge relationen.


Du undrar vad du kan göra. Jag tänker att det bästa du kan göra är att försöka vara så ärlig som möjligt med hur du vill ha det och vad du känner för honom utan att skuldbelägga honom. Försöka prata med honom och kanske ta hjälp med det av en familjeterapeut. Hur det än blir, är ni ju för all framtid föräldrar till samma barn och för barnets skull är det viktigt att sonen kan få ha tillgång till er båda. Det vill säga att även om din särbo vill lämna parförhållandet, bör ni försöka hitta ett sätt att förhålla er till varandra så att er son inte blir lidande av att ni inte lever ihop. Om ni kan det, kommer sonen att må bra av det.


Forskning visar att barn till separerade föräldrar som kan fortsätta ha en vänskaplig relation, mår så gott som lika bra som de barn som växer upp med föräldrar som har det bra tillsammans. Det enda de brukar beklaga sig över är att det kan vara lite bökigt med det praktiska, att de saknar saker de har hos den andra eller att de glömmer ta med sig viktiga saker vid överflyttningar.


Glöm heller inte att par som är olyckliga tillsammans och bara håller ihop för barnens skull, har svårt att ge barn en bra uppväxtmiljö.


Du har haft det tufft och orkat ta allt själv kring sonen. Det säger mig att du är en stark och klok kvinna som har stora möjligheter att få det bra framöver!

Lena Melin, familjeterapeut

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler