Kan vi bo i olika städer?


Kan vi bo i olika städer?

Fråga

Jag och min sambo ska separera, vi har två flickor som är 4 år och 2,5 år gamla. Vi bor i en medelstor stad som vi flyttade till för drygt ett år sedan på grund av sambons jobb. Han har anknytning till staden men inte jag. Jag flyttade hit enbart för hans skull; jag ville egentligen inte flytta. Äldsta dottern gick på dagis under 10 månader på det gamla stället och nu går både hon och lillasyster på dagis här, ett mycket bra dagis ,tycker vi alla.
Eftersom jag inte har någon anknytning eller eget socialt nätverk här, skulle jag helst vilja flytta till en större stad 25 mil bort där min familj och två nära vänner bor. Jag vet med mig att om jag flyttar till den staden är det där jag ska bo ”resten av livet” och barnen får kontinuitet med dagis, skola och vänner.
Min sambo, däremot, tror inte att han ”för alltid” kommer att vilja bo kvar i den stad där vi nu bor, utan flytta så småningom. Dessutom pratar han om att han skulle vilja flytta utomlands ett tag. Detta gör att jag känner mig ännu mer tveksam till att bo kvar här. Jag och barnen kommer liksom att stå på ”stand by” tills han bestämmer sig för om han vill flytta.
Bor jag kvar kan barnen träffa båda sina föräldrar (och även farföräldrar) mycket, vilket jag ju tycker är jättebra – men jag fasar för tanken eftersom jag vet att jag själv inte skulle må bra av att bo här.
Om jag börjar med att bo kvar kommer barnen att rota sig mer och mer, och det blir svårare att rycka upp dem senare. Dessutom blir det en extra flytt för barnen om jag gör så eftersom både jag och sambon kommer att flytta från vår nuvarande bostad eftersom vi ska separera.
Jag har frågat min sambo hur mycket han vill ha barnen hos sig, och det vet han inte. (Mitt eget svar hade alldeles självklart varit ”helst alltid!”). När vi senare diskuterade hur det skulle bli om jag flyttade i väg, frågade jag om han ville vara boendeförälder och jag bara träffar dem varannan helg. Då sa han att han inte trodde att han skulle orka det, och det tror faktiskt inte jag heller. Han har inte varit föräldraledig utan jag har varit hemma i 3,5 år med barnen och detta tycker jag märks i tålamod och ansvarskänsla.
Självklart vill han träffa barnen ofta, men inte ha dem den största delen och därmed ansvaret.
Sambon säger sig inte vilja flytta till den stad jag vill bo i, även om han skulle kunna få jobb där. Trots att det skulle underlätta så mycket för umgänget med barnen (när han förmodligen ändå inte kommer att bo kvar här).
Jag känner det som om jag hela tiden styrs av vad han vill och att hans jobb är så viktigt. Han sätter inte barnen främst, utan egentligen sig själv, vilket jag märker i andra frågor också.
Hur skulle det påverka barnen om jag och barnen flyttar? Är det alldeles för egoistiskt av mig att göra en sådan sak? Att låta dem byta både boende och dagis, och att vara ifrån sin pappa så mycket? Klarar så små barn att bara träffa den ena föräldern varannan helg?
Hjälp mig att fatta ett klokt beslut!

Alldeles rådvill

Svar

När vi ska ta beslut i så här stora frågor som rör våra barn, så tänker vi alltid på barnen i första hand. Men sådana här stora förändringar i livet handlar lika mycket om oss vuxna i familjen. Det är inte att vara egoistisk. Det är att vara realistisk.
Ni har redan beslutat er för att separera och en separation innebär ju med nödvändighet stora förändringar för alla i familjen. Då gör vi föräldrar som du gör just nu. Vi funderar på alla olika möjligheter som finns för att det ska bli så bra som möjligt. Och då måste vi ju räkna in oss själva. Om det inte blir bra för oss vuxna också, då blir det ju inte bra för barnen heller.
Små barn lever i en föränderlig värld. På grund av sin snabba utveckling under de första åren och på grund av att små barn lever så intensivt i nuet, så sker det förändringar hela tiden, även om vi vuxna inte alltid ser och förstår det. Man skulle kunna säga att små barn är gjorda för förändringar. Men precis som vi vuxna, reagerar barn olika starkt på olika förändringar, även om vi förberett dem så gott det går. Det kan vi inte göra så mycket åt. Det viktiga är att hela tiden ha någon som älskar oss nära. Någon som kan ta hand om våra reaktioner, någon som på det viset försäkrar oss om att livet går vidare och kommer att bli bra. Då är inte stora förändringar farliga. Då är förändringar utvecklande.
Så här tänker jag kring din situation: Det är framför allt två faktorer som gör att jag, efter att ha läst ditt brev många gånger, tror att det bästa för er alla är att du och flickorna flyttar till den stad, där du har din familj och dina vänner.
Att ha ett tryggt, socialt nätverk omkring sig är det bästa vi kan ha. Det är ju för oss föräldrar vad vi är för våra barn. Trygghet. Vi vuxna kan inte heller leva utan nära relationer, om vi ska må riktigt bra. Detta blir ju också extra viktigt, eftersom du inte vet hur länge flickornas pappa kommer bo kvar där ni bor nu. Och det är nästa viktiga punkt. Om ni bor kvar, skulle du hela tiden fortsätta oroa dig för när barnens pappa skulle flytta. Och att leva på ”stand by” är outhärdligt i längden. Det vet du ju.
Vad skulle flytten nu betyda för barnen förutom att de får en glad och nöjd mamma? Först och främst, som du skriver, att de inte får träffa pappa så ofta. Men enligt min erfarenhet går det alldeles utmärkt att träffas var 14:e dag. Snart hittar både barnen och vi föräldrar en rytm i det här.
Att tala i telefon med varandra så ofta som möjligt, använda webb-kamera, skriva kort och brev till varandra, titta på foton av pappa och rita teckningar till pappa och ofta tala om pappa är ju andra sätt vi uppehåller kontakten på. Även om barn inte vill tala så mycket själva, så är huvudsaken att pappa ringer och skriver och hör av sig, och att du tar med honom i vardagssamtalen ibland. Till exempel ”Vad tror ni pappa skulle säga eller tycka om det här?” Då vet de att han finns hela tiden för dem.
Att flytta till en ny bostad är oftast inte särskilt svårt för små barn. Där vi föräldrar bor, där är barnen trygga. Ofta tycker barn till och med att det är ett äventyr att flytta, om de får vara med i flytten, packa sina väskor och bli delaktiga i hur deras rum ska se ut och så vidare.
Att byta dagis är något vi föräldrar oroar oss mycket över. Men om vi ser det ur barnens synvinkel, så kan vi se det så här: Era barn har bra erfarenheter av dagis. De erfarenheterna kommer de att ta med sig till sitt nya dagis. I deras värld är dagis bra. Eller hur?
Och det är som sagt vi vuxna som tycker förändringar är svårast. Men att barnen kommer att reagera på förändringarna på något vis, det kan du nog räkna med. Men som sagt, sådana reaktioner är inte farliga.
Och med all din oro och med alla dina tankar kring att ordna det så bra som möjligt för er, då finns alla förutsättningar för att ni kommer att få det bra alla fyra.

Malin Alfvén

Ställ en fråga


Klicka här!

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler