Jag känner mig förtryckt

Jag känner mig förtryckt

Fråga

Jag lever tillsammans med en man sedan över tjugo år. När vi gifte oss 1991, upprättades ett äktenskapsförord för att skydda hans egendom. Vid den tiden var det rimligt att skriva på då vi bodde i min lägenhet och ännu inte fått några gemensamma barn. Efter ett par år föddes våra gemensamma barn och vi bestämde oss för att bygga hus. Min man upprättade ett byggnadskreditivlån. I lånebrevet stod det att jag skulle ha ett lån på 400 000 men inte äga något i villan. Jag skrev inte på. Eftersom jag inte hade någon lägenhet kvar, blev jag, som jag ser det, tvungen att flytta med till min mans villa.
När vi bott i villan en tid förstod jag att min man inte skulle ändra på något och det har lett till många och långa konflikter. Jag hävdar att jag också borde få vara med och äga villan tillsammans med min man eftersom jag bidragit med egen inkomst och eget arbete – men så ser inte min man det.
Så småningom påbörjade vi nästa projekt, att renovera ett stort hus som min man fått ärva. Sedan har min man fortsatt att utveckla sin egendom och jag har varken insyn eller tillgång till någonting. 
Min man och jag har inget gemensamt ägande: Inga gemensamma kontanter, inga gemensamma aktier, trots att vi har två gemensamman barn.
Just nu studerar jag för att jag blev arbetslös. Jag har fått ta studielån trots att min man är förmögen och vi är sambeskattade till över åtta miljoner.
För att över huvud taget ha några pengar, jobbar jag extra som personlig assistent och som vårdbiträde inom hemtjänsten.
Den situation som jag är i upplever jag som oerhört kränkande.  
Vi har gått i familjeterapi, utan förändring. Min man är gärna med på dessa samtal och säger att han kan tänka sig att göra ändringar. När vi kommer hem, förnekar han detta eller hittar på ursäkter för att inte genomföra de förändringar som varit på tal.
Sofi

Svar

Jag förstår ditt dilemma och känner medlidande med dig! Din situation handlar egentligen om två saker: En känslomässig, och en rent juridisk.
Eftersom familjerätt inte är min egentliga specialitet, har jag kontaktat en advokat inom familjerätten för att få veta vad som gäller juridiskt. Hans svar är tyvärr inte uppmuntrande för din del. Han säger att det äktenskapsförord som skrevs 1991, och som du skrev på, reglerar allt därefter. Det är ett avtal och gäller fram till dess att det eventuellt avtalas bort eller skrivs om. Till exempel, menar denna advokat, att det ärvda huset eventuellt bör stå kvar som enskild egendom (och det kanske finns skrivet från föräldrarna som deras önskan), men att det hus ni byggt tillsammans i så fall borde bli gemensam egendom.  
Enligt advokaten finns det bara en omständighet som skulle kunna ändra förutsättningarna. Det finns ett begrepp som heter ”dolt samägande”. Det kan till exempel vara så att du gått in med pengar för att hjälpa till att betala handpenning, bekosta hantverkshjälp och så vidare. I så fall (och i bästa fall kan du verifiera det med kvitton, kontoutdrag eller dylikt) kan du ställa anspråk på visst samägande.  
Så långt vad gäller samtalet med advokaten. Hans enda tips i övrigt var att försöka tala med din man för att få honom att ändra villkoren. 
Du frågar vad som är fel och om detta är normalt, och du skriver att det känns som ett förtryck. Fel och onormalt är det ju inte rent juridiskt, eftersom det beror på avtalet från 1991 och som du då gick med på. Däremot kan man ju undra vad det är som gör att din man inte vill förhandla om detta? Känner han sig otrygg som person och/eller i relation till dig? Vad är han i så fall rädd för?
Kanske du även behöver fråga dig vad det är som får dig att stanna i detta förhållande. Den enda som kan avgöra hur länge till du ska orka med det förtryck du känner, är du själv.  
Kanske är det så att du trots allt älskar honom så mycket så att du kan acceptera situationen som den är?
Om du till exempel kan tänka att du väljer att befinna dig i denna relation på goda grunder, kan du släppa de negativa tankarna och därmed må bättre. För det går ju inte att förtrycka en människa som inte känner sig förtryckt.
Tänk på att det är du själv som har bestämmanderätten över ditt liv.
Lena Melin

Ställ en fråga


Klicka här!

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler