Går vårt äktenskap att rädda?

Går vårt äktenskap att rädda?

Fråga

Jag börjar nu närma mig brytpunkten för vad jag orkar med i mitt snart sjuåriga äktenskap. Det har under alla år varit stormigt, men också mycket kärleksfullt, men nu börjar det kännas alltmer hopplöst.
Jag älskar min man och vi har två fina barn ihop, ett bra gemensamt liv utåt, men när det gäller parrelationen finns ingen värme eller kontakt.
Jag försöker närma mig honom, men han stöter bort mig. Under de år som vi har varit tillsammans har jag utvecklats oerhört mycket och är i dag en helt annan, lugnare och helare person. Tidigare var jag destruktiv, svartsjuk och hade problem som jag till stor del lät min omtänksamme och då snälle man ta ansvar för.
Nu känns det som om situationen är omvänd. Han är stressad (vi har ett dyrt hus och han arbetar mycket, precis som jag), vresig och depressiv och skyller allt elände på mig. Han orkar/vågar inte se sin egen del. Det är ”mitt fel” att han inte är lycklig för att jag ”tvingar” honom att leva kvar i vår relation. Det är mitt fel att vi inte har en bättre ekonomi för att jag inte drar mitt strå till stacken och så vidare. Han är ett ”offer” för omständigheterna, med andra ord.
Jag har nu tröttnat på hans vresighet och hans systematiska snålande med kärlek och ställt ett ultimatum: han få ta sig i kragen eller så är det nog bättre att separera.
Jag har föreslagit familjerådgivning, men det vill han inte. Jag tror inte att allt är hans fel, vet att jag har mina sidor och jag vill gärna fortsätta att jobba med dem. Men jag känner att han nu måste ta ansvar för sitt liv och sin egen lycka och sluta skylla allt på mig om vi över huvud taget ska ha någon chans att gå vidare. Han säger att han vill skiljas, men om han verkligen ville det så skulle han ju ta initiativet till detta, eller?
Vad kan vi kan göra för att bryta detta låsta mönster? På andra sätt är han rolig, omtänksam, en bra pappa, intelligent, pålitlig, charmig. Jag vet att det ofta är tufft, att man måste jobba på både det som är bra och det som är dåligt, och jag ger inte upp om han möter upp på åtminstone en tredjedel av vägen.
Till saken hör även att han har en del svåra barndomsminnen i bagaget. Kan detta påverka hans upplevelse som sig själv som ett offer?
Kan vi gå vidare?

Svar

Situationen du beskriver känns säkert svår, men det jag läser är också att det finns en massa hopp och vilja att klara upp ert liv. Du har klokt nog föreslagit att ni vänder er till en familjerådgivare, men har tyvärr fått nej från din man. Tror du att du kan försöka igen och kanske tillägga att det är en förutsättning för att ni ska hitta tillbaka till varandra igen?
Du säger att du älskar honom och räknar upp många fina egenskaper hos honom. Därtill att ni haft ett kärleksfullt förhållande, om än stormigt ibland. Faktum är att ”lugna” relationer ibland är sämre, eftersom man kanske döljer en del känslor för varandra för ”husfridens skull”. Det är ofta ett bedrägligt lugn. I grunden verkar ni ha starka känslor för varandra och därmed ha stora möjligheter att bygga vidare tillsammans.
Ekonomin är ansträngd. Går det att göra något åt det? Oro över ekonomin är inte bra för relationen.
Du nämner också att din man haft en svår barndom. Visst kan det påverka! Det är dessutom så att när man får barn, påminns man om sin egen barndom – på gott och ont. Allt detta kan man få hjälp att medvetandegöra och bearbeta genom en parterapi.
Du skriver att du blir bortstött när du försöker närma dig din man. Man kan aldrig ändra på en annan människa, men genom att ändra sitt eget beteende kommer den andra också att ändra sig, omedvetet. Kan du försöka ett tag att inte närma dig honom och inta en vänlig, men avvaktande hållning? Kanske han då ”vaknar till” och närmar sig dig igen?
Avslutningsvis frågar du dig om det finns en chans att rädda ert äktenskap. Såvitt jag kan bedöma det finns det alla möjligheter – om ni tar hjälp utifrån, det vill säga av en familjeterapeut. När läget låst sig är det näst intill omöjligt att förändra situationen själv. Tvärtom kan det låsa sig ännu mer.
Ibland tänker jag att det är ungefär som när man får hål i en tand: man kanske väntar och hoppas att det ska gå över av sig själv, men i själva verket blir hålet bara allt större och svårare att laga.
Stå på dig med att ni behöver ta hjälp utifrån och lycka till!
Lena Melin, familjeterapeut

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler