Varför ljuger och trotsar han?


Varför ljuger och trotsar han?

Fråga

Som 3-åring tappade min son helt kontakten med sin biologiska pappa och i samma veva kom en ny man in i bilden. Min son var då stökig och jag hade stora problem med honom under en period. Men jag förstod att det vara hans sätt att bearbeta sin sorg. Mer och mer såg han min nya sambo som en fadersfigur och lugnade ner sig.
Men så separerade vi. Även detta blev ett dråpslag för min son, som nu hade förlorat två ”pappor”.
Nu är han 7 år och igång igen med att ljuga, trotsa, bli sur och säga att han inte känner sig älskad . Jag vet inte vad jag ska göra för att få bukt med honom. Jag tycker att jag dagligen både visar och talar om att jag älskar honom.
Jag har nu träffat en ny man som jag älskar, han bor 50 mil ifrån oss. Även min son tycker mycket om honom, ändå beter han sig väldigt illa gentemot oss båda när vi alla är tillsammans.
Hur ska jag få min son att inse att jag älskar honom och att han sårar folk? Och hur får jag honom att sluta ljuga?


Tacksam för svar

Svar

Det vi ser är kanske inte vad det tycks vara. Vi mammor tolkar ofta våra barns reaktioner utifrån vårt eget dåliga samvete och våra egna skuldkänslor. Om vi till exempel jobbar mycket och våra barn blir stökiga, tolkar vi det ofta som att detta beror på att vi arbetar för mycket. I själva verket kan det lika gärna handla om att Kalle har det stökigt i förskolan med bästa kompisen eller i gruppen.
Så här tror jag det kan vara med din lille kille. Du berättar att han har blivit av med två ”pappor” och du tror att hans kraftiga reaktioner beror på just detta. Och känner skuld över det.
Jag tror att hans reaktioner också kan bero på att han vid dessa två tillfällen befann sig alternativt befinner sig i olika trotsåldrar. Detta är två perioder i våra liv, då vi utvecklas mycket och detta tar sig uttryck i trots av olika slag.
Den trotsålder han befinner sig i för tillfället brukar vi kalla för ”lilla tonåren” och när jag läser din beskrivning av sonen blir jag full i skratt. Den liknar ju på pricken hur vi brukar beskriva våra ungar i 13–14-årsåldern.
Och hur bemöter vi då våra trotsiga tonåringar? Jo, som jag antar att du gör. Vi talar om att de beter sig illa, att vi inte tycker om när de ljuger, att vi älskar dem mest av alla på hela jorden och så vidare. Allt det här vet de ju, men vi måste ändå tjata på dem.
Att utvecklas och mogna gör ont i vilken ålder vi än befinner oss. Och vi föräldrar kanske inte kan göra så mycket annat än att finnas där för våra älskade ungar när de behöver oss. (Och tjata på dem…)
Självklart tror jag också att han har reagerat på separationerna från sina fadersfigurer, som du beskriver. Men jag tror också att du har hjälpt honom igenom de svårigheterna. Och jag tror att han mår bra av att du har funnit kärleken igen och mår bra av det.


Malin Alfvén

Ställ en fråga


Klicka här!

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler