Varför biter han sig själv?

Varför biter han sig själv?

Fråga

Jag har en kille som är 3 år och som nyligen blivit storebror. Han har alltid varit ett väldigt glatt barn, med jämnt och ljust humör. Han och jag har också gjort mycket tillsammans: fikat, pratat och åkt på små utflykter när storebror varit i skolan.
Han har gått på dagis sedan han var drygt 1 år – korta dagar – och tyckt mycket om det. I samband med att lillebror kom bytte han dagis. Och nu funkar ingenting. Jag får signaler om att han inte kan koncentrera sig, inte är ”närvarande” i barngruppen och inte har kommit in i de andra barnens lekar.
Han biter också sig själv i armen ibland, hårt, och drar sig själv i håret.
Hemma märker jag också skillnad, men inte så tydligt. Han är mer inne i sig själv, kan prata för sig själv om filmer han sett till exempel och ibland kommer bitbeteendet fram även hemma. Jag kan känna att han fått bli stor för fort när lillebror kom, och mår dåligt av det.
Till exempel har han själv fått lära sig att somna och sova hela natten i egen säng bara ett par veckor efter att bebisen kom hem. Först var jag glad över denna utveckling men nu undrar jag om han liksom håller på att sudda bort sig själv.   
Vad ska vi göra? Det är ju oundvikligen en stor omställning att bli storebror, och det finns nog en del trotsbeteende med i bilden också, men hur ska vi få vår fina kille att må bra?
Ledsen mamma till tre fina killar

Svar

Det är stora förändringar han har varit med om på senaste tiden, din lille son. Att vara storebror, att vara ny på dagis, och att sova i egen säng. Det är förändringar som alla ingår i livet. Förändringar som gör att han själv också måste förändras. Inte suddas ut, men förändras.
Stora förändringar tar ju tid att gå igenom för oss människor, och det stressar oss på olika vis innan vi har hittat våra nya roller, så att de blivit en del av oss. Den här stressen är nödvändig och hjälper oss framåt, så att vi tar oss igenom den jobbiga övergångsperioden.
Stress hanterar små människor på olika vis. De kan bli oroliga och gnälliga eller mer inåtvända eller dunka huvudet i exempelvis sängen eller golvet, eller slita sitt hår eller bita och riva sig själva. Allt detta är olika sätt att försöka minska den inre stressen. Det är inte farligt, men jobbigt.
Särskilt jobbigt är det för oss föräldrar som måste se på. Men huvudsaken är att våra barn har sina föräldrar som förstår, just som ju ni förstår er son. Övergångar är jobbiga. Och som du skriver så måste han få växa, och att växa kan innebära att livet gör ont under en period. Just nu kan inte livet kännas så bra som det har gjort förut. Om vi föräldrar kan acceptera detta, så blir det också lättare för våra ungar.
Det jag tror är svårast för honom just nu är dagisbytet. Det är ju där han också har reagerat mest. Jag tänker att det nog är där ni kanske kan göra en del för att hjälpa honom framåt. Till exempel att vara med honom på förskolan så mycket som möjligt under en period och se vad som händer i barngruppen och med personalen. Eller ha honom hemma vissa dagar så att han kan få längta lite efter dagis, när han märker att livet hemma med dig och lillebror inte är som förut.
Men jag är säker på att med en så omhändertagande och kärleksfull mamma så kommer han snart ha vuxit in i sina nya roller. 
Malin Alfvén

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler