Vår dotter är så pappig

Vår dotter är så pappig

Fråga

Jag har en dotter på två år och åtta månader, och har precis fått en liten son som är tre veckor. Min dotter är världens finaste tjej och en omtänksam storasyster, men jag tror att hon känner sorg över att vi nu är fyra i familjen.
Ända sedan lillebror kom (eller egentligen under graviditetens sista månad också) har hon varit extremt ”pappig” – vilket är fullt förståeligt eftersom hon förmodligen känner att han är den enda hon kan lita ordentligt på just nu. Jag kan ju vara upptagen med att ge lillebror mat när hon behöver mig. Problemet (?) är dock att det slår över – jag får inte göra något; inte borsta tänderna, inte ta på henne kläder, inte pussa henne och så vidare.
Detta känns väldigt jobbigt för mig (och oss alla), och jag behöver råd om hur vi ska tackla detta. Hon har alltid stått sin pappa väldigt nära (vi delade på föräldraledigheten till exempel). Det är som om vi nu har var sitt barn, jag och min man.
Min man är väldigt noga med att tala om att han älskar vår dotter och att han alltid kommer att vara hennes pappa, och han går med på alla hennes krav och nycker, vilket jag inte gör eftersom det inte fungerar så att man alltid kan få sin vilja fram (till exempel har vi som kvällsritual att lägga oss i vår stora säng allihopa och läsa saga, och sedan släcker vi lampan och hon dricker sin välling. Men det händer att jag måste amma, och då måste jag ha en svag lampa tänd för att se att bebisen tar rätt tag då jag har fruktansvärt ont, och då kan storasyster få ett utbrott…). Detta får till följd att pappa blir den snälla och jag den dumma…
Samtidigt så är det ju viktigt att hon känner trygghet med sin pappa, men det känns som om jag då blir helt utestängd, och det förbättrar inte min och dotterns relation. Jag vill egentligen framhärda och ”tvinga” min dotter till att jag ska få borsta tänderna på henne (det går väldigt bra att resonera med henne, men hon blir ledsen och gråter), så då gör min man det i stället för att vara snäll.
Hon får hela tiden sin vilja fram, och hon vet precis vad hon ska säga till sin pappa för att få som hon vill (till exempel att hon ”älskar” honom).
Jag läste någonstans att det här med att få ett syskon är som om ens partner skulle ta hem sin älskarinna och förklara att ”nu ska hon bo här”. Vilket trauma!
Jag lider med min dotter, samtidigt som vi måste få ordning på detta för att kunna fungera som familj. En tråkig bieffekt blir också att pappa och son inte får någon bra start tillsammans…
Ska också tillägga att vi försökt att på bästa sätt förbereda vår dotter på att bli storasyster, hon har följt med till ”barnmorsan”, fått en egen pojkbebis-docka och så vidare. Hon har också pratat om att när bebisen kommer så får den ”låna” hennes mamma. Och jag förstår att detta är hennes sätt att hantera situationen, och att hon tyr sig till sin pappa. Men jag behöver råd om hur jag ska förhålla mig till detta; ska jag forcera eller bida min tid?
Hjälp

Svar

Att påstå att detta att få syskon är som att partnern skulle ta hem en älskare eller älskarinna är löjligt, tycker jag. Visserligen kan det vara kämpigt för vissa barn att bli storasyskon, men egentligen ger vi dem det finaste de kan få: ytterligare en person att älska och bli älskad av. Så jag vägrar att tycka särskilt synd om storasyskon, som många gör, eller att se det som ett trauma. Däremot är det jobbigt med större förändringar i livet för vissa av oss, både barn och vuxna. Men å andra sidan är ettan i en familj den enda som fått vara ensam med mamma och pappa och som fått odelad uppmärksamhet av dem.
Er dotter löser detta med att bli storasyster genom att bli pappig, som du skriver. Himla smart, tycker jag, och ett inte helt ovanligt sätt att lösa det hela på. Och tänk att hon kan uttrycka sin känslor så tydligt och dessutom vara så generös: lillebror får låna hennes mamma. Men det är just därför som du som mamma måste vara ”dum” mot henne i vissa lägen. Nu är det du som tydligt ska markera att numera är livet för alltid förändrat och blir aldrig mer detsamma. Numera är ni fyra i familjen och hon ska dela dig med lillebror. Där måste du vara tydlig, det vill säga ”dum”. För nu när ni är fyra, så ska också alla fyra ha det bra i familjen.
I det läge ni befinner er, tycker jag att du ska ligga lågt och inte tvinga dig på din dotter. Låt henne vara med pappa. Fråga om du får hjälpa henne med att till exempel borsta tänderna, men säger hon nej så låt henne vara. När du ger upp kampen med henne, så har hon själv möjlighet att välja. Så länge du kämpar om och med henne, så backar hon bort från dig. Lägg ner striden, så kommer hon tillbaka till dig.
Däremot kanske du och hon till exempel kan gå ut en liten stund, då pappa kommit hem, så att hon får vara själv med dig. Och pappa vara själv med sin son. Bara en kort stund räcker. Men vill hon inte, så låt det vara. Er tid kommer, jag lovar. Och det gäller också för far och son. Vi behöver inte ha så bråttom. Stora förändringar i livet måste få ta tid.
Malin Alfvén

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler

"Älskar min familj, men känner mig fast i familjelivet" Psykologen kommer med råd

Hjälp, jag längtar bort!

"Jag älskar min fru och våra två barn, 2 och 6 år. Men ändå – senaste året har jag börjat känna mig inlåst. Inte med dem, men i familjelivet med allt vad det innebär av pusslande med hämtningar och lämningar, föris och skola, veckomatsedlar, papper att fylla i – ja, allt. Samtidigt har jag ett heltidsjobb som är både stimulerande och krävande.
Min fru gör nästan mer än jag, så jag kan inte skylla på henne. Vi har städhjälp en gång i veckan för att avlasta. Ibland har vi barnvakt och går ut och äter själva. Någon gång i veckan träffar jag kompisar från förr och tar en öl. Jag försöker träna regelbundet och äta bra.
Jag älskar min familj högt, ändå längtar jag bort. Till resor och till att få vara i fred ibland. Vad ska jag göra?"
/Melvin
 

Malin: ”Vad är viktigt för dig i ditt liv?”

Jag tror att många känner igen sig i ditt brev. Allt det yttre är bra och rätt. Och så känns det ändå tomt. Inuti.
Jag tror att det är symtomatiskt – vi fixar allt det yttre som ska känneteckna det goda livet, men på kuppen slukar det all vår vakna tid och det blir inget utrymme kvar till det vi har inuti oss. Vi borde vara lyckliga och nöjda, men istället för att känna att vi har alla rätt kan det yttre livet bli till ett fängelse. Och sådana basala behov som att få vara i fred någon gång ibland kan tyckas ouppnåeliga.
Jag ske ge dig två konkreta tips nu när du har valt att dela med dig. Det första handlar just om den här borde-känslan. När det vi känner inte går ihop med hur vi tycker att vi borde känna mår vi människor dåligt. Men att trycka bort sådana här känslor är ingen framkomlig väg. Jag tycker därför att du ska prata med din fru. Tillsammans kan ni pröva en teknik som har visat sig vara effektiv för att skapa större tillfredställelse och närvaro i livet. Den går ut på att identifiera vilka värderingar man har om vad som verkligen är viktigt, och att sedan skapa beteenden eller handlingar som utgår från dem.
Vad är viktigt för dig i ditt liv – som förälder, som man och som Melvin? Vad kan du göra i din vardag för att leva i enlighet med de värderingarna? Att konkret göra sådant som bekräftar ens värderingar skapar tillfredställelse.
Mitt andra tips handlar om att dela upp er i familjen ibland. Min erfarenhet är att man kan fastna i familjen-ska-vara-tillsammans-fällan. Det är så lätt att tycka att den lilla tid man har med sin familj ska tillbringas tillsammans, allihop. Annars blir det ju liksom ingenting kvar av just familjen. Men ibland kan den där tillsammans-tanken bli lite krampaktig. Det kan lätta upp om man tillåter sig att göra saker med bara ett barn eller på egen hand. Det behöver inte vara svart eller vitt. En kärleksfull familj kan mycket väl bestå av människor som gör saker i olika konstellationer.

/Malin Bergström, barnpsykolog.

Mejla din egen fråga till Malin på fragamalin@vf.bonnier.se