Vår 4-åring testar vårt tålamod


Vår 4-åring testar vårt tålamod

Fråga

Vi har en dotter som är 4 år. Hon är en jättefin tjej med stark vilja. Problemet är att hon under snart ett års tid mer eller mindre har testat vårt tålamod till bristningsgränsen.
Hon har alltid varit väldigt tidigt utvecklad, både i tal och motorik och alla som inte känner henne gissar att hon är äldre än hon är. Hon har en vilja att lära sig saker och har alltid gett sig in i nya utmaningar.
När hon var 3 år började hon ibland att slå mot oss, sin 5,5 år gamla bror och mot andra som hon tyckte gjorde fel. När detta pågått under några veckors tid började vi sätta henne på en pall i någon minut varje gång hon slog någon och efter cirka två veckor slutade hon.
Visst händer det att hon slår oss eller sitt syskon, men det är inte alls på samma sätt som förut och hon är medveten om att hon gör fel.
Vår dotter är en känslosam person som alltid visat tydligt, både hemma och på dagis, vilket humör hon är på. För tillfället är hon väldigt labil. Den ena stunden är hon strålande glad och den andra rasande ”skrikarg”.
Det blir ofta konflikter vid hämtning från dagis för att hon vill stanna kvar. Personalen tycker att hon är en otroligt duktig flicka, men kan också uppleva det svårt att veta hur de ska bemöta henne när hon blir arg. Förut fick de inte trösta henne, för hon ville vara ifred. Nu får de trösta henne när hon blir arg.
Just nu känner vi att vi inte riktigt vet hur vi ska hantera henne. Vi tycker också att hon kan ha lite svårt att söka kontakt med andra barn på ett bra sätt. Hon vill gärna vara den som bestämmer och går det inte som hon vill kan hon bli sur. Hon är väldigt avundsjuk på sin bror som har många vänner. Hon kan försöka förstöra för honom genom att retas och störa deras lek.
Vi tycker att hon får ett oförtjänt dåligt rykte på grund av detta och vi vill att hon ska få en chans att visa sina mjuka sidor inför andra. Hon är en fantastisk flicka som älskar att pyssla och leka. Hon är väldigt duktig på att fokusera på en uppgift och att slutföra den.
Hon kan fortfarande bli rasande arg på oss och trots att vi blir arga och förklarar vilka konsekvenser hennes beteenden får, är hon tvungen att provocera oss. Hennes syskon har inte alls samma beteende. Hennes beteende har dock blivit bättre men det finns fort­farande problem.
Hur ska vi komma tillrätta med det här problemet? Kan det bero på att hon har någon form av bokstavsdiagnos? Ibland känns det som om vi är ensamma om det här problemet och det känns som om trotsåldern aldrig tar slut.
Ledsna

Svar

Det ligger mycket i det ni säger att det för oss föräldrar är som om trotsåldern aldrig tar slut, då det gäller barn som er dotter.
Dessa känsliga, temperamentsfulla, envisa, tidiga och kloka barn. Dessa barn som oftast känner sig utanför med jämnåriga och som längtar efter något annat.
Det visar er dotter ju tydligt, då hon saboterar för sitt äldre syskon och för syskonets kamrater. Hon vill ju så gärna vara med dem, eftersom hon känner att det är dit hon hör.
Hon vet någonstans att hon be­höver vara med de äldre för att få den utmaning och stimulans hon så väl behöver i sin utveckling. Samtidigt är hon ju inte äldre än vad hon är. Och ibland halkar hon ner i sin utveckling (precis som vi alla) och gör som de mindre barnen, till exempel slåss eller blir jättearg, stör eller retas. Det är inte alltid lätt, livet, för dessa små juveler som vet och kan så mycket, men som vill ännu mer. Och det är inte lätt för deras föräldrar heller, som sagt.
Men ni har ju bevisat hur bra ni har tacklat svårigheterna, hur hon utvecklats och gått framåt och lärt sig att hantera sina känslor bättre och bättre. Jag tror att hon skulle må bra av att leka med lite äldre barn. Har hon till exempel någon på dagis som hon tycker om och kan bjuda hem?
Jag har träffat många föräldrar med barn som är som er dotter och jag tänker inte på någon bokstavs­diagnos, utan på att hon just nu är en tidigt utvecklad liten tjej med allt vad det innebär, mitt i en viktig utvecklingsperiod i livet.
Men om er oro kvarstår tycker jag att ni kan ta kontakt med er bvc-psykolog eller bup-mottagning och diskutera er oro och era tankar kring henne. Det är sådant de är till för.
Malin Alfvén

Ställ en fråga


Klicka här!

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler