Tänk om jag slår mitt barn

Tänk om jag slår mitt barn

Fråga

Jag är en mamma som håller på att balla ur! Jag har flera gånger gjort övertramp vad gäller min dotter, när situationerna är för jobbiga.
Hon är ensambarn och i övre förskoleåldern. Den senaste ledig-heten vi hade tillsammans var urjobbig – tjat och utbrott, uppnosighet och trilskande.
Hon känns som en revolterande tonåring. Problemet är egentligen inte min dotter utan min egen reaktion. Jag vet inte hur jag ska bära mig åt i vissa situationer.
Främst när hon börjar härma mig och använder en röst som retar gallfeber på mig – gnällig och nonchalant! Jag förstår inte varför jag tar åt mig så mycket, hon är ju bara ett barn – känner jag mig verkligen hotad av mitt eget barn?
Frågan gäller hur jag ska få hjälp att tackla detta. Jag har insett att jag måste få hjälp eftersom jag har gjort övertramp – jag har inte slagit min dotter, men jag har skrikigt väldigt mycket och vid ett tillfälle nöp jag henne – hårt!
Jag står inte ut med mig själv, jag får så dåligt samvete! Jag har alltid sagt (innan jag fick barn) att jag aldrig ska slå mina barn, men tänk om det kommer att hända. Jag är livrädd just nu. Jag kan inte lita på mig själv.
Vi har mycket kel och mys också, men jag är så rädd för att förstöra något hos min dotter genom mina utbrott.
Jag blev själv uppfostrad med hårda ord och en väldigt sträng och arg pappa – jag vägrar bli som han, men hur kan jag undvika det?
I övrigt är min dotter underbar, kreativ, glad, underfundig och väldigt charmig. Hennes pappa och jag lever tillsammans och vi har en fungerande relation med mycket kärlek.
Lilla mamman

Svar

Tänk att det alltid är under lov och semestrar som vi grälar och bråkar som allra mest. Då, när vi gått så länge och väntat på ledigheten och på att få umgås, har vi höga förväntningar.
Ofta kan vi hantera vardagen, den är strukturerad, men när ledigheten kommer måste vi hitta nya former att umgås. Det brukar ta åtminstone någon vecka innan vi vant oss vid att vara lediga tillsammans, då har det blivit vardag i ledigheten.
Din dotter har kommit in i vad man brukar kalla ”lilla tonåren”, en utvecklingsperiod som, precis som den ”stora” puberteten, är mycket omtumlande.
Det finns många fler mognadsperioder en människa går igenom från det att vi är riktigt små bebisar och genom hela livet. Jag är övertygad om att många kan vittna om fyraåringar som beter sig som din dotter gör liksom gravida kvinnor och blivande 40-åringar.
Rädslan över att tappa kontrollen som förälder är en otroligt vanlig rädsla. Känslan av att tappa greppet före­kommer redan hos spädbarnsföräldrar, som, kanske på grund av sömnbrist, känner att de vill kasta barnet genom fönstret. De här känslorna följer sedan med oss föräldrar upp i åldrarna. Vi kan alltså bli lika arga på en liten bebis, som på en två- treåring eller en sex–sjuåring. Och vi skräms och skäms av de här känslorna.
Du skriver att problemet är ditt. Men ni har det jobbigt båda två, både du och din dotter. Din dotter skäms säkert, precis som du, över hur hon beter sig. Det gör man när man är sex–sju år. Hon ligger nog och gråter på kvällarna ibland. För det gör man när man är i den åldern. Det är stora och ofta svåra tankar som passerar genom ens huvud. Hon håller på att bli stor, er lilla dotter och börjar långsamt knoppa av från er.
Och vi föräldrar, vi vore inte älskande föräldrar till våra barn om vi inte tog åt oss. Våra barn vet precis hur de ska sätta in sina stötar för att provocera oss. Din dotter är en kreativ flicka och det märks på det sättet hon beter sig. Våra barn gör så här. Till och med små bebisar kan ju som sagt få oss att känna oss frustrerade och som dåliga föräldrar.
Du vill inte ta åt dig så mycket och reagera som du gör. Det är en vanlig uppfattning att vi ska bete oss som några slags pedagoger när vi är med våra ungar.
Men när kärlek är inblandad kan vi inte vara pedagoger, särskilt inte då vi är arga, och då blir det så här svårt ibland och vi reagerar som vi gör. Vi är födda med känslor, allt från ilska till glädje och de känslorna är bra att ta fram, även om vi samtidigt måste lära oss att hantera dem.
Kanske är du också rädd för att hon beter sig illa även tillsammans med andra och då handlar ju era gräl också om uppfostran.
Du är rädd för att balla ur, men jag är övertygad om att ditt enormt dåliga samvete redan hjälper dig. Det är samvetet som spärrar dig. Visst, du har gjort övertramp, men samvetet och skuldkänslorna hindrar dig oftast.
Nu har du tagit mod till dig och börjat prata om dina känslor och din rädsla. Du har redan tagit ett stort steg i och med att du skrivit det här brevet. Tala med din partner, prata med kompisar eller skriv av dig i dagboksform. Du kan även söka professionell hjälp på närmsta BUP-mottagning.
Det finns också flera föräldratelefoner dit du kan ringa anonymt och få stöd.
Många föräldrar med mycket temperament, och som har barn som är likadana, känner en lust att slå då de är riktigt förbannade.
Dina egna erfarenheter som barn hjälper dig också att hantera det här, och förmodligen är det just dessa som gör att du reagerar extra starkt, och som också fungerar som en spärr. Visst händer det att vi går i våra föräldrars spår och agerar mot våra barn precis som de gjorde mot oss, men ju mer vi tar tag i det, som du nu gör, desto mindre är risken.
Jag tycker att du ska berätta för din dotter vad du varit med om som barn och berätta hur det kändes då. Be henne om hjälp, säg: ”Vad tycker du att jag ska göra när jag blir så arg på dig att jag inte vet vart jag ska ta vägen?” En sex- till sjuåring är fullt kapabel att förstå.
Slutligen vill jag säga att, glöm inte att det är din dotters stora kärlek till dig som gör att hon utmanar dig på det här sättet.
Malin Alfvén

Ställ en fråga


Klicka här!

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler

"Älskar min familj, men känner mig fast i familjelivet" Psykologen kommer med råd

Hjälp, jag längtar bort!

"Jag älskar min fru och våra två barn, 2 och 6 år. Men ändå – senaste året har jag börjat känna mig inlåst. Inte med dem, men i familjelivet med allt vad det innebär av pusslande med hämtningar och lämningar, föris och skola, veckomatsedlar, papper att fylla i – ja, allt. Samtidigt har jag ett heltidsjobb som är både stimulerande och krävande.
Min fru gör nästan mer än jag, så jag kan inte skylla på henne. Vi har städhjälp en gång i veckan för att avlasta. Ibland har vi barnvakt och går ut och äter själva. Någon gång i veckan träffar jag kompisar från förr och tar en öl. Jag försöker träna regelbundet och äta bra.
Jag älskar min familj högt, ändå längtar jag bort. Till resor och till att få vara i fred ibland. Vad ska jag göra?"
/Melvin
 

Malin: ”Vad är viktigt för dig i ditt liv?”

Jag tror att många känner igen sig i ditt brev. Allt det yttre är bra och rätt. Och så känns det ändå tomt. Inuti.
Jag tror att det är symtomatiskt – vi fixar allt det yttre som ska känneteckna det goda livet, men på kuppen slukar det all vår vakna tid och det blir inget utrymme kvar till det vi har inuti oss. Vi borde vara lyckliga och nöjda, men istället för att känna att vi har alla rätt kan det yttre livet bli till ett fängelse. Och sådana basala behov som att få vara i fred någon gång ibland kan tyckas ouppnåeliga.
Jag ske ge dig två konkreta tips nu när du har valt att dela med dig. Det första handlar just om den här borde-känslan. När det vi känner inte går ihop med hur vi tycker att vi borde känna mår vi människor dåligt. Men att trycka bort sådana här känslor är ingen framkomlig väg. Jag tycker därför att du ska prata med din fru. Tillsammans kan ni pröva en teknik som har visat sig vara effektiv för att skapa större tillfredställelse och närvaro i livet. Den går ut på att identifiera vilka värderingar man har om vad som verkligen är viktigt, och att sedan skapa beteenden eller handlingar som utgår från dem.
Vad är viktigt för dig i ditt liv – som förälder, som man och som Melvin? Vad kan du göra i din vardag för att leva i enlighet med de värderingarna? Att konkret göra sådant som bekräftar ens värderingar skapar tillfredställelse.
Mitt andra tips handlar om att dela upp er i familjen ibland. Min erfarenhet är att man kan fastna i familjen-ska-vara-tillsammans-fällan. Det är så lätt att tycka att den lilla tid man har med sin familj ska tillbringas tillsammans, allihop. Annars blir det ju liksom ingenting kvar av just familjen. Men ibland kan den där tillsammans-tanken bli lite krampaktig. Det kan lätta upp om man tillåter sig att göra saker med bara ett barn eller på egen hand. Det behöver inte vara svart eller vitt. En kärleksfull familj kan mycket väl bestå av människor som gör saker i olika konstellationer.

/Malin Bergström, barnpsykolog.

Mejla din egen fråga till Malin på fragamalin@vf.bonnier.se