Svärmor gör mig ursinnig


Svärmor gör mig ursinnig

Fråga

Jag är 27 och sambo. Har en flicka på 13 månader och en svärmor som gör mig ursinnig.
Det började redan när jag var gravid. Jag fick hela tiden höra hur tjock jag var. Nu klankar hon på lillan. ”Hon har ju utstående öron.” Allt jag säger om skötsel är fel. Min svärmor är respektlös och min sambo säger ingenting.
Hos farmor är det, i mitt tycke, skitigt och stökigt. Jag är livrädd för att lämna min dotter där, hon stoppar allt i munnen. Därför får svärmor inte vara barnvakt.
Tidigare har jag aldrig retat mig på henne. Nu avskyr jag att hälsa på. Jag har också börjat irritera mig på min sambo som inte gör ett dugg. Det har alltid varit så, men det märks tydligare nu. Han kan leka med henne och är en jättegullig pappa. Men när jag är hemma får jag mata, bada, byta och så vidare.
Jag mår så dåligt att jag måste få hjälp på något sätt, jag orkar inte längre. Det går tyvärr ut över min dotter, jag blir arg på henne hela tiden och hon ser mig aldrig glad.


Arg

Svar

Ofta är det som du beskriver. Det sker förändringar i våra relationer när det kommer ett barn/ barnbarn in i familjen. Ofta ser vi gamla mönster och sidor på ett nytt sätt. Vi är inte längre riktigt desamma.
Våra närmaste förändras också. Vi ser världen silad genom våra nya modersögon. Nu ser du hur skitigt det är hos din svärmor och hur lite din man gör. Förut var det inte viktigt, men med ett litet barn kan det vara livsviktigt.
När du beskriver hur ledsen och arg du känner dig, så tänker jag att det är självklart att du känner så. Du kommer inte att stå ut att leva som du gör nu, med en man som uppför sig som en tonåring och med en svärmor som inte stöttar och avlastar dig.
Jag tror att du har börjat tänka på att skilja dig. Det här säger jag, eftersom du lever i ett förhållande och i en familj som ser ut som många familjer som separerar. ”Jag kan ju lika gärna leva ensam med mitt barn, jag får ju ändå ingen hjälp”, brukar många uttrycka sig som lever i en situation som din. Men vi ger ju inte upp så lätt. Först måste vi kämpa. Och det räcker inte att gå och känna sig ledsen och misslyckad. Vi måste bli arga, till och med ursinniga ibland, som du beskriver att du är. För ur ilskan och frustrationen kommer handlingarna.
Nu har du till exempel skrivit till Vi Föräldrar. Varför inte skriva ett brev till din svärmor också? Ibland är det lättare att skriva än att prata. Kanske också ett brev till din man, om det är svårt att tala med honom. Där skulle du förslagsvis bland annat kunna ta upp att du vill söka hjälp tillsammans med honom hos familjerådgivningen. Även svärmor skulle kunna följa med dit. Inte så vanligt, men det borde vara det.
Jag vet att det känns omöjligt just nu. Men jag vet också att en situation som din går att förändra.


Malin Alfvén

Ställ en fråga


Klicka här!

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler