Storasyster hamnar i bakgrunden


Storasyster hamnar alltid i bakgrunden

Fråga

Vi har två döttrar: storasyster som snart är fyra och lillasyster som är 1,5 år. Båda flickorna är fantastiska, det bästa som hänt oss och vi har det bra i vår lilla familj. Problemet, som i och för sig inte skulle behöva vara ett problem, är att lillasyster är ett charmtroll av stora mått. Hon är söt som en liten ängel, strålar och ler mot alla. Hon är liten till växten, vilket gör att hon blir extra ”dock-aktig”. Det i kombination med att hon är så enormt utåtriktad och alltid är glad, gör att hon får all uppmärksamhet, vart vi än går. På stan, hos mormor, på kalas, på dagis, på biblioteket. Hon riktar in blicken på alla människor, smilar av sitt fantastiska leende och får alla att smälta.
Det är ju kul, hon är verkligen underbar. Men intill henne står storasyster. Precis lika underbar men inte lika utåtriktad. Inte lika strålande glad. Blygare och mer reserverad. Men också hon alldeles fantastisk. Jätterolig. Jättehärlig. Har massor att säga. Om någon bara lät henne.
Vi, jag och min man, är verkligen måna om att framhålla henne. Men ändå. Nu senast i dag, när vi var på biblioteket, flickorna och jag, pratade bara bibliotekarien med lillasyster och om lillasyster. ”Vilket charmtroll! Vilken underbar unge! Oj, oj, dig kommer det bli något stort av! Fantastisk liten tjej…” Och där bredvid står storasyster. Tyst. Jag säger, som alltid, när detta händer: ”Och här har vi en fantastisk storasyster också!” Lite menande sådär, för jag tycker att folk borde fatta! Men icke.
Så är det alltid. Även när vi är med släkten, som är vettiga och förnuftiga människor. Men lillasysters utstrålning är så stark. Och det är klart. Hon möts ständigt av glada människor ju…
Jag känner igen mig själv från det att jag var liten. Jag var blyg och inåtvänd, och det har jag alltid fått höra i vuxen ålder. ”Du som var så blyg. Du höll dig alltid i skymundan…” Jag behöver väl knappast tillägga att min egen storasyster var den mer utåtriktade.
Det här gör så ont i mig att se. När till och med dagispersonalen (de går på samma dagis) hela tiden framhåller lillasyster ”Vi har aldrig sett en så härlig unge! Hon är ju glad jämt. Strålande. Fantastisk. Vilken guldklimp.” Eller när min egen mamma gör samma sak.
Hur ska vi förhålla oss till det här? Finns det något vi kan göra? Finns det något vi bör göra?

Lillasyster och tvåbarnsmamma

Svar

Det har skrivits otaliga böcker och gjorts mängder av filmer som handlar om just ditt dilemma. Om den vackra kontra den mer oansenliga i skuggan av den andra. Och vem är det som brukar ”vinna” i slutet?
Med det menar jag inte att någon av dina döttrar kommer att ”vinna” över den andra. Utan mer att i längden brukar det jämna ut sig i det verkliga livet. Din charmiga lilla dotter kommer att råka ut för svårigheter i livet som hon inte kan tackla bara med sin charm och din härliga blygare dotter kommer att kunna tackla svårigheter just för att hon står lite bredvid och iakttar världen och lär sig så mycket om vad som händer mellan människor. Egenskaper som alltid har uppskattats och kommer att uppskattas. Just de egenskaper du vet att din äldre dotter har. Och säkert du också. Det märks på ditt brev.
Ytterligare en skillnad mellan böckerna och filmerna och mellan din uppväxt och era döttrars, är att dina döttrar har en mamma som är oerhört medveten om hur det är att växa upp i ett sådant här förhållande. Den medvetenheten gör att du kan lyfta fram storasyster. Den medvetenheten gör att du kan berätta för storasyster hur det är att stå i skuggan av någon annan. Fina samtal som ni kan ha, hon och du. Men också om hur stolt man kan vara över att ha ett sådant charmtroll till lilla- eller storasyster. Och just de erfarenheterna kommer att hjälpa din äldsta dotter, eftersom du ser till att hon inte alltid hamnar i skuggan av sin lillasyster. All den här kunskapen du har kan du förmedla till dina barn.
Det skulle vara intressant att veta vad som hänt dig och din syster senare i era liv. Du skriver att du ”var blyg”. Numera är du antagligen inte det, åtminstone inte utåt. Vad har du använt dina erfarenheter till?
Jag tänker att det kanske är dags att ta upp ditt dilemma med din egen mamma. Ett samtal på tu man hand, där du berättar om dina bekymmer med olikheterna mellan dina döttrar och hur du känner igen dig från då du var liten. Då kan du också be henne om hjälp, så att mormor inte fortsätter att falla in i samma fälla som alla andra och bara plussar för lillasyster.
Men i det stora hela, så tänker jag att dina döttrar har kommit i den bästa av familjer för just dem. En familj där mamma och pappa stöttar och uppmuntrar precis som ni gör.
Malin Alfvén

Ställ en fråga


Klicka här!

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler