Pappan vill inte träffa sin son

Pappan vill inte träffa sin son

Fråga

Jag är en ensamstående mamma till en härlig kille på fyra år. Vi har levt ensamma sedan tre år tillbaka.
Min son vill så förtvivlat gärna träffa sin pappa. Tyvärr vill inte pappan träffa sin son. Min son gråter ofta efter honom, frågar när han kommer, och pratar med pappa, i sin ensamhet, på sitt rum. Det här knäcker mig.
Vad ska jag svara när min son förtvivlat gråter och skriker efter pappa?
Jag vet inte vad jag ska säga. Ska jag säga som det är – att hans pappa inte vill träffa oss? Eller ska jag ”prata bort” det?
Jag försöker verkligen vara lugn och sansad, vi pratar ofta om sonens pappa, vi tittar på kort, träffar ofta pappans numera vuxne son, och har kontakt med pappans syster och hennes familj. Men, ibland blir jag så arg och provocerad att jag säger till min son att: ”det är ingen idé att du sitter här och gråter för pappa vill inte träffa dig”.
Nu i julas fick min son inte någon julklapp från sin pappa.
Hjälp mig, hur hanterar jag det här?
Ensamma mamman

Svar

Jag gillar att du blir arg ibland. Din son behöver din ilska. Och det är just det du kan säga till honom: ”Jag blir så himla arg på din pappa, som inte vill träffa dig. Tänk att det finns pappor som inte vill träffa sina härliga barn. Jag önskar verkligen att det inte var så. Om jag fick bestämma skulle alla barn få träffa sina pappor.”
Sedan kan ni fantisera tillsammans om vad far och son skulle göra tillsammans då de träffades. Ni kan också skriva till pappan. Du skriver ner vad sonen vill säga. Och även om ni inte har någon adress att skriva till, så är det viktigt att formulera sig i ord, även för små barn.
Jag gillar också att ni ofta talar om pappa och har kontakt med hans släktingar och har foton att titta på.
Men sedan får du stå ut med hans längtan efter sin pappa, hans gråt och hans skrik, och hans samtal med pappa på rummet. Det är så här vi gör då vi längtar, både barn och vuxna. Längtan är en otroligt stark känsla. Men nu är ju livet så att vi inte alltid kan få det vi längtar efter. Men vi kan, och får inte, ta bort längtan ur våra liv, även om den gör ont i oss.
Malin Alfvén

Ställ en fråga


Klicka här!

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler

"Älskar min familj, men känner mig fast i familjelivet" Psykologen kommer med råd

Hjälp, jag längtar bort!

"Jag älskar min fru och våra två barn, 2 och 6 år. Men ändå – senaste året har jag börjat känna mig inlåst. Inte med dem, men i familjelivet med allt vad det innebär av pusslande med hämtningar och lämningar, föris och skola, veckomatsedlar, papper att fylla i – ja, allt. Samtidigt har jag ett heltidsjobb som är både stimulerande och krävande.
Min fru gör nästan mer än jag, så jag kan inte skylla på henne. Vi har städhjälp en gång i veckan för att avlasta. Ibland har vi barnvakt och går ut och äter själva. Någon gång i veckan träffar jag kompisar från förr och tar en öl. Jag försöker träna regelbundet och äta bra.
Jag älskar min familj högt, ändå längtar jag bort. Till resor och till att få vara i fred ibland. Vad ska jag göra?"
/Melvin
 

Malin: ”Vad är viktigt för dig i ditt liv?”

Jag tror att många känner igen sig i ditt brev. Allt det yttre är bra och rätt. Och så känns det ändå tomt. Inuti.
Jag tror att det är symtomatiskt – vi fixar allt det yttre som ska känneteckna det goda livet, men på kuppen slukar det all vår vakna tid och det blir inget utrymme kvar till det vi har inuti oss. Vi borde vara lyckliga och nöjda, men istället för att känna att vi har alla rätt kan det yttre livet bli till ett fängelse. Och sådana basala behov som att få vara i fred någon gång ibland kan tyckas ouppnåeliga.
Jag ske ge dig två konkreta tips nu när du har valt att dela med dig. Det första handlar just om den här borde-känslan. När det vi känner inte går ihop med hur vi tycker att vi borde känna mår vi människor dåligt. Men att trycka bort sådana här känslor är ingen framkomlig väg. Jag tycker därför att du ska prata med din fru. Tillsammans kan ni pröva en teknik som har visat sig vara effektiv för att skapa större tillfredställelse och närvaro i livet. Den går ut på att identifiera vilka värderingar man har om vad som verkligen är viktigt, och att sedan skapa beteenden eller handlingar som utgår från dem.
Vad är viktigt för dig i ditt liv – som förälder, som man och som Melvin? Vad kan du göra i din vardag för att leva i enlighet med de värderingarna? Att konkret göra sådant som bekräftar ens värderingar skapar tillfredställelse.
Mitt andra tips handlar om att dela upp er i familjen ibland. Min erfarenhet är att man kan fastna i familjen-ska-vara-tillsammans-fällan. Det är så lätt att tycka att den lilla tid man har med sin familj ska tillbringas tillsammans, allihop. Annars blir det ju liksom ingenting kvar av just familjen. Men ibland kan den där tillsammans-tanken bli lite krampaktig. Det kan lätta upp om man tillåter sig att göra saker med bara ett barn eller på egen hand. Det behöver inte vara svart eller vitt. En kärleksfull familj kan mycket väl bestå av människor som gör saker i olika konstellationer.

/Malin Bergström, barnpsykolog.

Mejla din egen fråga till Malin på fragamalin@vf.bonnier.se