Jag känner mig otillräcklig

Jag känner mig otillräcklig

Fråga

Jag är ensamstående mamma till en drygt tvåårig flicka och en sex månader gammal pojke. Vi har även en hund.
Första tiden med sonen var verkligen tuff. Han hade kolik och var alltid ledsen och behövde bli buren på.Jag känner att jag inte alltid klarade av att tillfredsställa hans behov. När jag lagade mat till storasyster fick han ligga på en filt eller sitta i babysittern själv. Även under våra hundpromenader var han ledsen i vagnen.
Visst hjälper pappa till, men vi har olika syn på barn. Han tycker att barnet bara mår bra av att ligga och skrika av sig, vilket jag känner är absolut fel. Jag kände mig så stressad under denna tid och tror att det gick ut över storasyster. Hur kan detta ha påverkat henne? Hon visar inget. Jag känner mig aldrig tillräcklig för båda barnen och är så trött. Ingen förstår mitt resonemang.
Jag har fått en person på socialförvaltningen att prata med, men även hon undrar varför jag matar sonen så många gånger på natten. Jag tror att det finns en anledning till att han vaknar, han vill ha närhet. För mig är det otänkbart att neka honom det. Jag känner att jag försummat min son under hans första tid i livet och funderar mycket över hur det här kan ha påverkat honom. Jag har verkligen burit på honom så mycket jag bara kunnat, men jag har varit tvungen att klara av vardagen med storasyster och hund också.
Storasyster känner jag att jag kan prata bra med. Ändå har jag så dåligt samvete för hennes skull.
En fråga till: hur berättar man för en tvååring att hennes lillebror ska genomgå en skalloperation?
Otillräcklig mamma

Svar

Jag tycker att du är en helt fantastisk mamma! Du har gjort just det som en bra förälder med en kolikbebis ska göra. Du har burit och burit och burit. Och det är det som kolikbebisar mår bäst av.
Att han gråter är hans sätt att tala om att han vill vara nära dig, då det gör ont, och så får han vara det t.o.m. på nätterna. Precis det han behöver. Bättre kan det inte vara för honom. Att han ibland får vara själv är också nödvändigt. Hur skulle han annars lära sig att han faktiskt klarar sig utan dig?
Han är en envis liten man och ropar på dig, men du kan inte alltid bära honom. Du har två andra som också behöver dig, storasyster och hunden, och det måste han också lära sig. Ni är en familj och alla ska få utrymme.
Min erfarenhet av kolikbebisar och deras familjer är stor och jag har sett vad som händer med de här barnen, om man gör som du gör. De blir så småningom mycket glada och trygga barn. Jag har tänkt att det nog beror på att de har burits så mycket och varit så nära sina föräldrar. Så i slutändan har inte gråten och gnället påverkat dem negativt.
Att storasyster inte tagit någon skada av allt det här, det vet du. Redan små barn vet ofta vad som är viktigt i livet, och hon har nu lärt sig att det är viktigt att bära på ledsna små bebisar.
Den som inte mår bra i er familj är du. Tröttheten och det dåliga samvetet hör ihop. Ju tröttare vi är desto sämre samvete får vi, eftersom det känns som om vi aldrig räcker till. Men jag skulle vilja att du kunde se att du verkligen har gjort och gör allt det som är bra för dina barn i det läge som ni befinner er i. Våra stressiga tankar och känslor påverkar inte våra små barn så mycket som vi tror, eftersom de har tillgång till våra kroppar. Det räcker!
När du ska berätta om skalloperationen, var konkret och säg till exempel: ”Lillebror ska vara på sjukhus och doktorn ska sy i hans huvud”, och sedan berättar du var storasyster ska vara under tiden. Barn är bra på att ta emot sådana här meddelanden. Sedan kan hon fråga dig om det hon behöver veta. Vi föräldrar informerar ofta våra barn mer än vi behöver. Det är bättre att vi svarar på just deras frågor i den takt som de kommer.
Malin Alfvén

Ställ en fråga


Klicka här!

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler