Min son är så osjälvständig

Min son är så osjälvständig

Fråga

Min son är 2,5 år och han är av den osjälvständiga sorten. Jag har så dubbla känslor kring detta.
Sedan han föddes har han haft ett stort behov av fysisk närhet. Han kunde aldrig ligga i vagn mer än några minuter, var bara tillfreds när han blev buren, han mer eller mindre bodde i sin sele. Han kunde inte heller sova själv, utan sov alltid i vår säng. Först då var han nöjd.
Han hade ingen speciellt stark separationsångest vid 9 månader, och förskolan går jättebra. Men sömnen är sönderhackad, och har alltid varit. Han somnar i sin egen säng, men vaknar varje natt och gråter och så kommer han till vår säng. Han kan inte somna om i sin egen säng, ens med sällskap. Totalt har han kanske sovit tio hela nätter i sitt liv i egen säng. Om vi somnar i samma säng från början så vaknar han inte, då känner han bara att jag finns där och så somnar han om.
Han har en inre radar som registrerar var jag är. Han bevakar mig. Är jag utom hans synfält mer än någon minut, så ropar han på mig eller springer och letar efter mig. Det händer även när han vet var jag är, eftersom jag så gott som alltid berättar vart jag går. Han vill alltid att jag ska sitta bredvid honom när han leker. Det går bra om jag säger nej, men då ska pappa följa med. Finns det fler vuxna, går sonen varvet runt bland alla vuxna tills någon följer med. Kan ingen leka med honom blir han oerhört ledsen. Barn duger inte, hans jämnåriga kusin blev riktigt sårad när min son ville ha vuxennärvaro. ”Men jag är ju här”, sa kusinen besviket.
Nu är han storebror sedan tre månader. Det var oerhört svårt för honom under de första två månaderna, han har lidit helvetets alla kval och naturligtvis backade han i självständighet. Men nu har han inlemmat lillasyster i familjen och föreslår själv att jag ska mata henne eller ge henne nappen när hon gråter. Han vill klappa på och leka med henne varje dag och gärna ha henne i knät och han säger åt henne att titta på honom när han gör något han är extra stolt över. Nu kan han leka själv en liten stund igen.
Morfar kallar honom mammagris, mormor tycker att han är svår att få kontakt med eftersom han alltid tyr sig till mig. På grund av avstånd ses de inte så ofta på egen hand, men de gånger det händer går det bra. Likaså går det bra när farmor eller faster är barnvakt.
Nu går han på förskolan fem timmar om dan, men varje morgon vill han vara hemma med mig. Men jag orkar faktiskt inte ha honom hemma hela tiden nu när jag har en liten bebis också, han tar så mycket energi från mig. Jag var hemma i sex veckor med båda barnen och det slutade med att jag grät hela tiden av utmattning och inte orkade hitta på något annat än att titta på barnfilm hela dagarna.
Han trivs verkligen på förskolan, har många vänner han leker med och gillar sina fröknar. Bara vi har kommit ut genom dörren så går han gärna dit. Jag försöker få till en ordentlig lek- eller mysstund varje dag efter förskolan, minst en halvtimme men ofta en timme, då det bara är vi två för att hans kontaktbehov ska mättas. Men det räcker inte för honom.
Jag känner i grunden att om jag avvisar sonen, så blir det bara värre. Det handlar ju om kärlek och trygghet från hans sida. Det är bättre att låta honom vara nära och det är en fantastisk bekräftelse jag får, även om han kostar mig oerhört mycket energi ibland. Men det är svårt nu när vi har två barn, jag känner att jag ger för lite till den mycket lugna dottern som kommit. Likaså börjar jag längta efter att få äta middag med min man utan tjat om att vi ska komma och leka, eller få prata med maken utan att sonen tränger sig emellan.
Min man tycker att jag är dålig på att säga nej till sonen, och jag är sämre än vad maken är. Men jag säger nej till så många saker varje dag till sonen och jag väntar hellre ut och lirkar igenom det jag vill än ryter till.
Hur ska jag kunna möta hans behov av mig och samtidigt hålla en balans så att jag orkar med? Hur ska jag få ihop det?
Undrande mamma

Svar

Din son är 2,5 år och en trygg och en självständig liten man, påstår jag. Men barn som är som han ger oss ofta dubbla känslor. Speciellt då vi fått ett barn till i familjen. Jag vill också säga att jag är imponerad både av hans sätt att vara och av ditt tålamod. Att du inte ”gett upp” utan låtit din känslige, intelligente, tidigt utvecklade och empatiske lille son vara nära dig så mycket, är det som gör att jag kan säga att han är självständig och trygg. Detta visar han ju när du inte är hos honom. När han är på dagis, och när han är själv hos mormor och morfar. Då fungerar han ju bra, som du skriver.
Däremot behöver dessa tidigt utvecklade och smarta barn sin mamma och/eller pappa riktigt nära. Det är hos dig/er han får den trygghet han behöver för att få ordning på sina tankar och upplevelser, och det är utifrån att han vet att du finns så mycket för honom som han fungerar så bra utan dig. När du lämnar honom på förskolan varje dag, säger du indirekt till honom att du vet att han klarar sig själv och har det bra på förskolan eller hos barnvakten. Det är därför det är viktigt att han får vara utan dig ibland.
Men han behöver vara nära dig även under natten, precis som han visar. Bara han får sova hos dig/er sover han gott hela natten. Det kommer han antagligen behöva göra ganska länge.
Du beskriver så bra hur du tänker kring hans behov av dig, men också om din längtan efter egen tid med maken. Antagligen får ni ordna den tiden med hjälp av barnvakt ett tag till.
Dessa barn behöver ett annat bemötande än många andra. Det handlar inte om att vi skämt bort dem eller att de är mammagrisar, som vi får höra ibland. Det handlar om att de är en speciell sorts barn. Det har du märkt och respekterat och därför mår han så bra, din son.
Ett bevis för det är till exempel hans sätt att hantera övergången från att vara enda-barn till att bli en fin och empatisk storebror: Vilken utveckling du beskriver, och så snabbt det gick!
Avslutningsvis vill jag säga att jag alltså är imponerad av både dig och er son. Jag är också ganska säker på att din lilla dotter har ett bra liv. Hon har både dig och sin pappa och inte minst sin storebror. En storebror som hon känner redan från det att hon låg i magen och som älskar henne och bryr sig om henne och skojar med henne. Så länge hon är nöjd och får vara med dig under dagarna, då storebror är på dagis, så kan du lita på att hon har det bra.
Malin Alfvén, barn- och föräldrapsykolog

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler