Jag kan inte sluta oroa mig


Jag kan inte sluta oroa mig

Fråga

I Vi föräldrar nr 1/2005 fanns en artikel med rubriken "Med bebisen kommer oron". Denna artikel stämmer ganska väl med hur jag känner mig. Min dotter är 8 månader och nu när man ska börja känna sig bättre så vill min oro inte försvinna.
Jag har en tendens att stressa upp mig över allt och inget hela tiden. Det har blivit till en ond cirkel och jag känner mig totalt maktlös. Jag har helt enkelt inte längre kontroll över situationen. För mig har det blivit så att jag stressar upp mig och oroar mig för att jag ska börja må dåligt, vilket förstås gör att jag har lättare för att må just dåligt … suck.
Jag känner oro för att åka bil längre sträckor, jag vill inte bjuda hem bekanta, jag vill egentligen ingenting och min fru får lida mycket för min rädsla och mitt asociala beteende.
Jag arbetar heltid och min fru är föräldraledig. Jag skulle egentligen börja pappaledigheten snart, men känner förstås ångest över det också, vilket gör att jag och min fru ska försöka dela upp föräldraledigheten lite, så att jag inte blir hemma hela veckor.
De flesta böcker och artiklar vänder sig till mammorna, men visst måste väl fler pappor känna som jag? Jag talade med en psykolog ett par gånger i somras och funderar på att ta upp det igen.


"Orolig pappa"

Svar

Att bli pappa i dag är stort. Det går inte att jämföra med hur det var för bara ett par generationer sedan. Att vara så nära sin gravida kvinna och sedan så nära den lilla bebisen som dagens pappor är, måste med nödvändighet förändra papparollen.
Med närheten till någon vi älskar och som är beroende av oss ökar oron. Ju närmre vi är varandra desto oroligare blir vi att det ska hända något farligt med den vi älskar. Och ju mer fantasi vi har desto fler farliga situationer kan vi föreställa oss.
För vissa män är omställningen att bli förälder förstås större än för andra, dels beroende på personligheten, men också på de erfarenheter man har med sig. Dessutom är vi i dag mycket öppnare om våra känslor än vi varit och det gör att fler vågar tala om hur det känns att bli och vara pappa.
Att du inte är igenom din starka ångest och oro än, tycker jag inte är konstigt med tanke på att det är först nu som du ska vara pappa "på heltid". Det är ju detta som du tvingas bära, nu när du kommer vara ensam hela dagarna med din dotter, och allt ansvar som det innebär. Just i det skede du befinner dig söker pappor ofta hjälp. Vi psykologer vid mvc/bvc träffar allt oftare pappor som känner och reagerar som du, så det låter som en bra idé att du tar upp din psykologkontakt igen.
Jag skulle önska att fler pappor skrev om sina tankar kring papparollen. Det behövs. Kan inte du göra det? Du har ju redan börjat med detta brev.

Malin Alfvén

Ställ en fråga


Klicka här!

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler