Jag är totalslut


Jag är totalslut

Fråga

 Först en traumatisk förlossning, sedan svår kolik dygnet om i tre månader. Orkar inte mer.
Väntade tills jag var 38 år med att skaffa barn, skulle kanske ha låtit bli. Är totalslut nu, nyinflyttad, ingen hjälp alls. Inga släktingar, pappan jobbar oftast. Bvc-psykologen konstaterar att det finns mycket att bearbeta…
Ingen kommunhjälp, öppna förskolan är nedlagd. Bor ute i bushen utan grannar. Socialtjänsten hade inget tips heller. Bebisen mår, förutom koliken bra, men jag har snart försvunnit både fysiskt och psykiskt.


Vad göra?

Svar

En fråga jag ofta får är: Vilken är den största skillnaden mellan att få sitt första barn när man är ung, och när man är äldre? Mitt svar blir: Oron, den större oron. Ju äldre vi är, desto mer oro och ångest. Men, lägger jag alltid till, det är övergången som är det svåraste. Med tiden blir det oftast lättare för den äldre förstföderskan, eftersom erfarenheterna från det längre levda livet därefter blir ett plus i föräldraskapet.
Vad är det värsta man kan råka ut för som förstföderska, är en annan vanlig fråga. Att gå igenom en traumatisk förlossning är en av de värsta sakerna. Både kroppen och själen tar så mycket kraft för att vi ska återhämta oss och läka. De flesta av oss kan och orkar därför inte vara så bra nyfödda mammor som vi vet att vi skulle kunna vara.
Vad är det värsta som kan drabba en nyfödd förälder med ett friskt barn? Att få ett barn med kolik är något av det värsta, brukar jag svara. Det föder så mycket oro, skuld och vanmakt. Och ilska.
Hur hjälper man då föräldrar i den här situationen, brukar följdfrågan bli. Mitt svar är: Genom att trumma ihop nätverket, så att mamman får avlastning och vila. Genom att sjukskriva mamman, så att pappan är hemma med föräldrapenningen. Genom att koppla in bvc-psykologen, så att mamman får prata om sin jobbiga situation. Genom att se till att mamman träffar andra föräldrar, till exempel i föräldragrupper och i öppna förskolan.
Och vad handlar nu ditt mejl om? Jo, att du inte har möjlighet till något av allt detta. Men du ger dig inte.
Vad skulle jag kunna råda dig till som inte du själv redan kommit på? Jo, en sak till vill jag säga: Fortsätt att skriva! Din förmåga att på några korta rader uttrycka hur ditt liv ser ut just nu är fenomenal. Dina rader kommer att hjälpa många andra mammor som känner och lever som du, men som inte har modet att uttrycka det.


Malin Alfvén

Ställ en fråga


Klicka här!

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler