Inskolningen funkar inte

Inskolningen funkar inte

Fråga

Vår son har alltid, redan från födseln, velat vara mycket nära oss föräldrar. Under hans första halvår bar vi mest runt på honom eftersom han inte ville vara ensam. Och han har alltid haft svårt att acceptera andra människor än oss.
Han är nu 17 månader, och vi har skolat in honom på en förskola vi tycker verkar bra, i 5 veckor. Men det fungerar inte alls. Vi har försökt med att byta inskolningsfröken, men det har inte gjort någon skillnad.
Hans nya inskolningsfröken berättar att han inte slutar gråta, att han är orolig, gråter och småsnyftar ända tills vi kommer dit.
Personalen, som är mycket bra och som jag känner tillit för, har försökt avleda honom. De säger att det kan vara bättre om han får något annat att tänka på, men det är nästan omöjligt. Han börjar gråta redan på väg till dagis och klamrar sig fast vid mig. Han får ha med sig sin napp och sin nalle, och dem håller han krampaktigt fast vid hela förmiddagen.
Vi har försökt med att byta förälder igen, så att hans pappa lämnar vissa dagar, då jag kanske tror att han är ”för bunden” vid mig. Det blir inte bättre av det. När jag frågat personalen vad de gör för att få honom att lugna sig, berättar de att det enda som får honom att bli något lugnare är om han får sitta i sin vagn med nappen och nallen.
Vår inskolningsfröken säger att hon aldrig sett något liknande och det märks att även de börjar ge upp.
Vad ska vi göra?
Hela vår ekonomi är beroende av att både jag och min sambo jobbar och min arbetsgivare börjar tröttna på att jag är borta från jobbet på det här sättet. Vi har inte tänkt ha vår pojke på dagis särskilt länge på dagarna, utan mellan klockan 09–15.
Ska vi bara bita ihop och hoppas att det blir bättre, eller ska vi börja tänka på alternativa lösningar som dagmamma? Hur mycket påverkas ett litet barn av att vi kör över honom så här? Kan det vara så att vissa barn helt enkelt inte klarar av att gå på dagis?
När han var liten var han ofta sjuk och jag oroade mig en hel del för honom, det kanske har gjort att jag skapat en onaturlig bindning till honom? Kan det påverka?
Förtvivlad!

Svar

Att få ett litet barn att börja dagis är inte alltid alldeles okomplicerat och ert problem är inte särskilt ovanligt. Men för er är det ett stort problem just nu, för er känns det jobbigt att lämna en liten pojke som gråter och är ledsen.
Jag brukar säga att det är hela familjen som skolas in på dagis, inte bara dagisbarnet. Det händer nästan lika ofta att det är föräldrarna som gråter när det är dags att lämna barnet på förskolan, som att barnet självt gråter.
Det låter som om ni har gett er pojke den bästa av alla världar, så någon onaturlig bindning till dig som mamma är det absolut inte. Ni har gett honom en massa trygghet och det är fantastiskt. Men nu är det dags för er lille kille att ge sig ut i världen, att börja dagis, och innerst inne så tror jag att ni föräldrar vet att han är mogen. Ni vet att det här är ett bra dagis, och det är något av det viktigaste när man ska släppa ifrån sig sitt barn.
Jag tycker inte att fem veckor låter som någon lång tid. Ge inte upp nu, det är viktigt att ni håller ut en tid till, för det kommer att lösa sig, det är jag övertygad om. Dessutom kommer han ju inte att ha särskilt långa dagar.
Vad er lilla unge har gjort, det är att ta med sig en bit av tryggheten hemma till dagis, han har nappen och han har sin nalle. Dessutom sitter han i vagnen, som också hör ihop med er, vilket är väldigt smart av honom, tycker jag! Därifrån kan han tryggt betrakta personalen och de andra kompisarna. Han gör det på sitt sätt och det är ett bra sätt han har valt.
Det är jättebra att personalen låter honom fortsätta på det här sättet. De behöver inte försöka avleda honom, det räcker att de då och då frågar om han vill vara med och leka. Vill han inte, ja, då mår han bra av att sitta i sin vagn, och där kan han till och med sitta och äta. Så småningom kommer han att krypa ner från vagnen och vara med i kompisarnas lek. Då har han lärt känna dem, på sina egna villkor, lite på håll. Han har ju redan spanat in dem.
Genom att sitta i vagnen och titta, något som han egentligen gillar att göra, visar han att han både är intresserad och nyfiken. Han reagerar på ett sunt sätt, han talar om att han saknar sin mamma och pappa, men han är så pass trygg i sig själv att han faktiskt vet att ni kommer tillbaka till honom. Han verkar ha ett långt minne, det låter som om han är en envis liten kille eftersom personalen inte kan avleda honom. Men det behöver de inte göra heller, han behöver inte avledas, det räcker att han får vara med på sina villkor.
Att han blir arg ibland och inte bara är ledsen, är bra. Det visar att han har framåtanda.
Du frågar om det finns barn som funkar sämre på dagis än andra. Ja, visst finns det det. Men det verkar inte som om er son är en sån kille. På er beskrivning låter det som om han är en påhittig och envis kille som vet vad han vill.
Malin Alfvén

Ställ en fråga


Klicka här!

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler