Innerst inne vill jag ha en flicka


Innerst inne vill jag ha en flicka

Fråga

Min familj består av mig själv, min man och vår son, som är 2 år. Sonen är en underbar liten kille som är väldigt aktiv och har varit tidig med allt.
Det var med stor tveksamhet vi vågade skaffa ett barn till. Det fanns ju en chans att det kunde bli en lika aktiv pojke till. Vi bestämde oss ändå för att ta chansen. För att förbereda oss tog vi reda på könet. Jag har aldrig varit så nervös i hela mitt liv. Hjärtat dunkade och när barnmorskan sa att det var en pojke tror jag att det slutade slå. Jag hade intalat mig själv att inte bli besviken, men det blev jag innerst inne.
Jag tror inte riktigt att någon förstår hur jag sörjer. Jag kan knappt titta i affärerna, för det hänger så många söta flickkläder som jag aldrig kommer att få köpa.
Jag kommer heller aldrig få känna den djupa mor-och-dotter-relationen som jag själv haft fördelen att uppleva. Jag känner mig redan ensam när jag ser så mycket gemensamma intressen med verktyg, bilar och motorer som min son och man delar. Alla jag känner har åtminstone en flicka i familjen. Varför kan inte vi få en?
Vissa stunder vet jag inte riktigt hur jag ska orka föda fram den här lilla pojken som växer i min mage. Jag är rädd för att jag inte ska kunna älska honom på det viset jag borde. Rädd för att jag inte ska orka ta hand om ännu en aktiv kille. Rädd för att jag ska bli bitter när alla andra runt omkring mig får söta små flickor. Jag skäms något fruktansvärt över detta. Jag vet att vi är välsignade att kunna få barn och att huvudsaken måste vara att det är friskt…
Jag fick inte glädjas riktigt åt min förra graviditet. Min svärmor var dålig och dog fyra veckor innan vår son föddes. Ska jag nu inte få glädjas åt den här graviditeten heller? Måste få veta om jag behöver hjälp eller om alla andra som fått två av samma kön känner likadant? Kommer jag, när jag får min lilla son i armarna, undra hur jag kunde känna så här?


Tacksam för svar

Svar

Det är ett mycket starkt och modigt brev du har skrivit, som handlar om ett ämne som vi inte gärna talar med varandra om. Att hett önska sig ett barn av ett visst kön är tabu i Sverige – åtminstone när vi är gravida. Då ska vi vara så himla glada och tacksamma och inte välja ett kön före ett annat.
Men nu är det inte så vi människor fungerar. Våra känslor finns där, hur logiska och rationella vi än försöker vara.
Din största känsla just nu är sorg. Du sörjer en liten flicka som du längtat efter och fantiserat om sedan du själv var liten flicka. Det är en liten människa som dött för dig i ditt inre. En liten människa som du aldrig fick lära känna. Och du måste få sörja henne. Först då kan du ta till dig den andra lilla människan som tryggt ligger i din mage. Och det är nu under graviditeten du kan sörja fullt ut. Sedan, när din lille son fötts till världen, så kommer du att lära känna honom och han dig och så småningom kommer han vara en alldeles egen liten individ med egen personlighet för dig. Han kommer att ta en alldeles egen plats i ditt liv.
Men du kommer att fortsätta längta efter den flicka du inte fick. Du kommer att lära dig leva med det. För du är tvungen. Men då och då kommer din längtan poppa upp och väcka sorg inom dig.
Det är så det brukar vara när någon viktig person dött ifrån oss. I mitt arbete som mvc/bvc-psykolog träffar jag ofta kvinnor i din situation. Då talar vi om hur ensamt det kan kännas. Vi talar om hur svårt det ibland kan vara att se snoppar, hur tråkigt det är med bilar och motorer, hur fantastiskt det kunde ha varit att ha fått en dotter med långa flätor, som leker med dockor, hur arg man kan bli på sina söner, hur svartsjuk och hatisk man kan bli på dem som föder flickor.
Vi talar om att det ofta tar längre tid att lära sig älska son nummer två, om hur märkligt det är att sörja och älska på en och samma gång, hur viktigt det är att ta sig igenom alla dessa, ofta motstridiga, känslor. Och mycket mera talar vi om.
Så orättvist livet är ibland. Båda dina graviditeter har inneburit sorg. Så ja, jag tror att du skulle kunna få ut en del av att gå och tala med mvc/bvc -psykologen. Att tala högt med någon som inte är direkt berörd av problemet hjälper ibland. Det brukar de kvinnor i din situation som jag mött berätta.


Malin Alfvén

Ställ en fråga


Klicka här!

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler