Hur ska jag hantera min 3-åring?


Hur ska jag hantera min 3-åring?

Fråga

Jag har en son på 3 år och en som är 9 månader. 3-åringen är riktigt trotsig och jag vet inte hur jag ska hantera det. Han kan verkligen trigga mig och jag beter mig verkligen inte som en vuxen när detta händer.
När han gör något han inte får, säger jag först åt honom. När han inte lyssnar höjer jag rösten. Till sist har han en vilt skrikande mamma i ansiktet. Det måste vara skrämmande och jag är rädd att han ska bli otrygg.
Det slutar nästan alltid med att jag tar tag i honom och bär in honom till hans rum. Någon gång har det gått så långt att jag faktiskt lappat till honom eller nypt honom. Men då ångrar jag mig förstås på en gång och får otroligt dåligt samvete. Ibland börjar jag grina. Då blir han förstås orolig. Jag brukar förklara att det inte är hans fel, att mamma varit dum och att man inte får göra så, sedan blir vi sams. Men det ska ju inte han behöva tackla, han måste bli väldigt förvirrad.
Numera är det rummet som gäller när det blir konflikter, lika mycket för att jag ska komma ifrån honom innan jag gör något dumt. Häromdagen när han åkt in dit, hörde jag honom föra en dialog mellan två leksaksdjur. Den gick ut på att det ena djuret varit dumt och slagits, det andra läxade upp honom och talade om att han måste bli snäll. Det kändes i hjärtat.
Jag behöver en ”metod” som jag kan förlita mig på när jag inte kan lita på mig själv. Jag vill inte fördärva en i övrigt underbar liten kille.


Mamma med dåligt samvete

Svar

Det är ett modigt brev du skrivit om din trotsige son och om dig själv. Ett brev om hur ni båda befinner er i en stor omställningsperiod och hur ni i vissa situationer brakar ihop och inte kan hejda er. Ni har båda två ett hett temperament och ingen av er ger sig då ni är som argast.
Du är nybliven mamma med en 9-månaders bebis och han är en trotsig 3-åring, som du måste ställa större krav på nu än förut. Du måste räcka till för två barn (och allt annat) och din 3-åring ska räcka till både för dig och att vara storebror och inse att allt hemma är förändrat. Det blir aldrig som förut för någon av er.
I just sådana här trängda lägen blir vi ofta som skogstokiga. Du tycker att du som vuxen borde kunna behärska dig, men i såna här konfliktsituationer är det nästan omöjligt att göra det. Vilka metoder vi än har lärt oss. Däremot kan vi se till att vi inte gör varandra illa. Det ordnar du genom att ni är ifrån varanda en stund, det vill säga att han åker in på sitt rum ibland.
Barn blir inte otrygga av att vi föräldrar tappar tålamodet och skriker åt dem ibland. Det är ju det som är det fantastiska med relationen mellan barn och föräldrar. Vi kan skrika och gapa och tjata på varandra, både barn och föräldrar, men kärleken finns där också. Och det där samtalet du skriver om mellan leksaksdjuren i sonens rum, är helt underbart. Det visar ju att han verkligen förstår vad du försöker tala om för honom.
Perfekta föräldrar kan vi inte vara, det vore förfärligt för våra barn. Hur ska de kunna lära sig något om livet om inte också vi är arga, trötta, ledsna och tappar behärskningen ibland. Men vi är också glada, kärleksfulla och förstående. Så jag skulle vilja påstå att sonen lär sig mycket om livet och det gör du också.

Malin Alfvén

Ställ en fråga


Klicka här!

Kommentera

Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Läs mer om våra regler